Dramaten sida 10
Dramaten som ämbetsverk
Hur präglande en Dramatenchefs personlighet än kan verka på teaterns verksamhet, är hans eller hennes insatser självfallet inte den enda avgörande faktorn. Gierow tillhörde visserligen den gamla stammen av teaterdirektörer, men hans tjänst innebar inte att han var chef för en halvstatlig privatteater som hans tidigare föregångare Knut Michaelsson och delvis Tor Hedberg hade varit. Han hade att verka inom strängare avgränsade administrativa ramar. Samtidigt hade han en större konstnärlig frihet. Genom de årliga statliga bidragen till teaterns drift behövde han inte alltför ängsligt snegla på recetterna.
Under hans tolv år vid makten ökade omfånget av de ekonomiska resurserna radikalt. Hans första spelår omslöt budgeten 2 797 800 kronor. Den största inkomstkällan var 1 416 000 kronor i recettmedel. Anslaget från lotterimedelsfonden uppgick till 1 085 100 kronor, och därtill kom ett bidrag från Stockholms stad på 100 000 kronor för skolteaterverksamheten. Det sista spelåret omslöt budgeten 6 416 400 kronor, varav 2 045 700 kronor täcktes av biljettinkomster, medan det statliga anslaget uppgick till 3 900 000 kronor. Vid den tiden hade Stockholms stad upphört med sina bidrag. Under spelåret 1951—52 översteg alltså recettinkomsterna ännu den statliga bidragsdelen med några hundra tusen, medan denna senare post i budgeten 1962—63 hunnit bli nästan dubbelt så stor som biljettintäkterna. Gierows konstnärliga satsning hade inte varit möjlig, om inte de finansiella ramarna väsentligt vidgats genom statliga bidrag. Kanske är det mot bakgrunden av de ständigt ökade statsanslagen begripligt, att även teaterområdet efter 1933 års utredning kommit att alltmer beröras av ”härskandets teknologi”, för att låna en expressiv term av Michel Foucault. Statsapparaten lade ut ett finfördelat nät av subtila styrmekanismer. Den under kriget anbefallda ideologiska självcensuren inom Dramaten var visserligen inte längre märkbar på 1950-talet. Detta hindrade dock inte den konstnärliga ledningen från att under det kalla kriget tillämpa en likartad princip vid repertoarvalet, vare sig det skedde medvetet eller inte. Enligt reglementet bestod teaterchefens väsentligaste uppgift i att varje vår lägga fram förslag till repertoarplan för nästa år samt att ”årligen före maj månads utgång låta upprätta förslag till stat för kommande spelår”. Styrelseprotokollen avslöjar också hur teaterchef och styrelse hela tiden hade att ta hänsyn till Teaterrådet och i viss mån till Riksteaterns publikorganisation, de två mest påtagliga resultaten av 1930-talets reformarbete.
« Index