Dramaten sida 12
Avslutningsvis anknöt Bergman till det ansvar som Engberg en gång ålagt nationalscenen i fråga om en mer rättvis geografisk spridning av kulturutbudet, så ”att den stora publiken ute i landet skulle få tillfälle på sina scener se kvalitativa föreställningar på en artistiskt hög nivå”. Som en kompromisslösning framkastade Bergman tanken, att Dramaten i betydligt större utsträckning än vad som tidigare skett skulle låna ut enskilda skådespelare, som kunde kreera de bärande partierna i Riksteaterns egna produktioner.
Gierow tog skickligt fasta på den sista synpunkten i sin svarsskrivelse och framhöll Dramatens redan tidigare visade generositet i detta avseende. I övrigt förblev han kallsinnig till Arthur Engbergs kungstanke, ty han var ovillig att slita ned personalen med omfattande turnéer i landet. ”Med den i besparingssyfte nedskurna personalen som teatern f.n. förfogar över”, fann Gierow ”denna turnéverksamhet svårare än någonsin att förverkliga”. Den avvisande attityden var möjlig att upprätthålla inför Teaterrådet, eftersom handelsdepartementet just vid denna tid begärt en utredning om möjligheten att dra ner anslagen från lotterimedelsfonden. Gierows utspel fick åsyftad verkan. Under det kommande decenniet gjorde Dramaten endast två turnéproduktioner för Riksteatern med in-alles 53 föreställningar. 1952 hade man dock umgåtts med tanken att överta hela Riksteaterns programverksamhet under de år Stora scenen skulle stå stängd för ombyggnad, men projektet stannade på papperet. Nationalscenen och Riksteatern blev under 1950-talet definitivt två separata statliga teaterinstitutioner.
« Index