I detta avsnitt spårar man nog mycket av Gierows uppfattningar med den starka betoningen av skådespelarkonstens betydelse i förhållande till regin. Resonemanget förde också fram till en diskussion av hur relationen mellan scenhus och salong skulle lösas. ”Även om den nuvarande salongen med sin prägel av hovteater” inte ansågs vara den ”lämpligaste” för att ”ansluta till scenkonstens kommande krav på nära kontakt mellan skådespelaren och varje enskild i salongen”, så var det dock möjligt att i dess existerande form förverkliga ett intimt åskådarrum. ”Skulle statsmakterna alltjämt anse, att Dramatiska teatern bör utvecklas till en folkteater för masspublik”, borde man däremot genomföra en nybyggnation på en annan, mer spatiöst tilltagen tomt i Stockholm, hävdade Ödéen.

Vad företrädare för den aktuella scenkonsten ytterst åsyftade, när de talade om åskådarnas medskapande och en antydande stiliserad scenografi, diskuteras närmare längre fram i skrivelsen. Här tycker man sig spåra Alf Sjöbergs regissörsvisioner:

Modern teater arbetar vidare mer och mer i tre dimensioner såväl i fråga om agerande som dekorationer. Även om mycket alltjämt är bundet av att skeendet på scenen i första hand utspelas för parkett, har uppställning och spel i hög grad lösgjorts från det frontala schemat. Åskådaren—åhöraren blir därigenom ej såsom vid filmen i vare sig sid- eller höjdled bunden inom en begränsad sektor. Till och med förslag att draga ut konsekvenserna härav och utforma teaterlokalen som en arenateater med central scen ha under senaste tid framförts.

föregående sida nästa sida

« Index