Dramaten sida 18
Det var troligen också Sjöberg som velat dra ut scenen till salongens centrum i enlighet med en rad lösningar som varit aktuella alltifrån Grosses Schauspielhaus i Berlin och framåt. Den försiktigt reserverade formuleringen visar att idén aldrig vunnit tilltro hos utredaren som ett bärkraftigt alternativ. Förslaget stannade vid en mindre utbyggnad av förscenen.
Kungl Maj:t gick på utredningens förslag. I november 1953 bifölls också en hemställan om ett penninglotteri, vars behållning skulle finansiera projektet. 1954 fick Byggnadsstyrelsen projekteringsuppdraget. Året därpå ansåg teaterstyrelsen tydligen att de väsentligaste byggnadsplanerna i princip var i hamn, varför man passade på att framföra ett förslag om ”att låta även teaterns publikutrymmen undergå en renovering”. Argumentationen byggde i första hand på psykologiska antaganden:
En teaters förhållande till sina besökare är i hög grad betingat av dessas känsla av att omsorgen om deras trivsel och behållning varit en drivande kraft i teaterns ansträngningar. Skulle den planerade ombyggnaden, som väckt en desto större uppmärksamhet från allmänhetens sida, som medlen till densamma anskaffats lotterivägen, avslutas utan att publiken ser något för den påtagligt resultat av arbete och kostnader, är det fara värt att detta framkallar en känsla av att vara missgynnad och därmed en besvikelse, som menligt kan inverka på teaterns dragningskraft.
Motiveringen gick tydligen hem i departementet, vilket inte hindrade att det 1960 ändå från allmänhetens sida uttalades en viss besvikelse över att den kostsamma ombyggnaden inte gett mer synbara effekter.
« Index