Dramaten sida 20
Vad vi kräver är inte något kulturhistoriskt jugendmuseum, utan en scen i direkt kontakt med salongen [—]. Vi kräver en varm färg på salongen, den röda färgens glöd, som skall möta artisternas utspel, inte det förnämt kyliga blå, och dessa väggar som skapar frigidärkänsla och på ’sin tid skrämde bort all dampublik därför att den frös ihjäl dem, gav deras decolletage en likblå ton. Men allt det där passade sekelskiftet, som i grunden var teaterfientligt och odemokratiskt och som åstadkom denna teater för öfre Östermalm. (DN 8.10.1959.)
Den ganska hetsiga debatten kring färgvalet fortsatte under några dagar. I pressen fördes en animerad träta om Dramatens salong ursprungligen gått i blått eller i grönt. Skådespelarna slöt i en protestskrivelse mangrant upp bakom Alf Sjöberg. Denna storm i ett vattenglas bedarrade först sedan Byggnadsstyrelsen fällt följande salomoniska dom:
Det vore enligt styrelsens mening ur kulturhistorisk och arkitektonisk synpunkt lyckligast om salongens färg kunde ha fått en blå helton. Dramatiska teatern motsätter sig emellertid bestämt att ett sådant förslag genomföres och hävdar att en röd salong är en nödvändig förutsättning för en framgångsrik teaterverksamhet. Med hänsyn till denna starka opinion inom teatern har styrelsen beslutat att salongens stolar och golv ges röd färg och att övrig nymålning i salongen närmare studeras med den röda färgen i stolarna som utgångspunkt. (DN 14.10.1959.)
I sitt inlägg utvecklade Sjöberg också närmare det förslag om en arenascen som redan antytts i förarbetena till 1952 års Dramatenutredning. Hettan i utspelet sju år senare förklaras nog bäst av hans besvikelse över att den arkitektoniska lösningen av spelplatsen blivit en halvmesyr:
« Index