Dramaten sida 24
Nationalscenen i tiden
Trots den restriktiva attityden till Riksteatern ville man på Dramaten inte avsvärja sig ett riksövergripande konstnärligt ansvar för svensk scenkonst enligt det gamla programmet för en nationalscen, en prestigeladdad benämning som man var mån att slå vakt om. Teaterns uppgift som statlig kulturinstitution skulle dock i första hand ligga i dess stilbildande verksamhet. Denna kunde bäst förverkligas i kungliga huvudstaden, där den kunde få både riksomfattande och internationella effekter. Inför den första säsongen framhöll Gierow, att ett gästspelsutbyte med stadsteatrarna i landet under de sista veckorna av spelåret vore önskvärt. Dramaten kom att gästspela i Göteborg och Malmö och inte minst i Helsingborg. Däremot återgäldades aldrig invitationen så att någon av de svenska stadsteatrarna uppförde någon av sina föreställningar på nationalscenen. Dramaten hade under 1950-talet återtagit sin position som landets främsta scen och var i mycket sig själv nog.
I princip var Gierow, sin konservativa läggning till trots, inte främmande för det svenska teaterlivets demokratisering. Han fann en sådan satsning vara ”lyckosamt på väg, fast långt ifrån hunnen till målet”. I en understreckare 1955 framhöll han detta. Samtidigt syftade artikeln till att vederlägga uppfattningen att Dramaten inte skulle göra skäl för skattebetalarnas pengar genom att vägra turnera. Den ståndpunkten fann han falsk, eftersom teaterns verksamhet ”bekostades av lotteriköparna”. Fördelningen av ansvaret för en demokratisering av det svenska teaterlivet skisserade han på följande sätt:
Med den statliga uppmuntran, som den åtnjutit, har teatern alltmera blivit en folkbildningsfaktor att räkna med, i sin art jämförlig med folkbiblioteken. På det sistnämnda området har Sverige under de senaste decennierna ryckt fram i jämnbredd med sina högtstående nordiska grannar, på teaterns är det på god väg att göra detsamma, inte minst tack vare stadsteatrarnas och riksteaterns insatser. Det vore mer än beklagligt, om en så löftesrik utveckling utan tvingande skäl skulle avbrytas. (SvD 25.7.1955.)
« Index