Dramaten sida 27
Tynan framhöll generellt i sin artikel, som han litet mångtydigt kallade ”Stars in Hibernation”, att det svenska spelåret på grund av klimatförhållandena splittrades i två konstnärliga säsonger. Under de ljusa sommarnätterna kunde man med fördel ägna sig åt filminspelningar, medan det intensiva vintermörkret lämpade sig utmärkt för långa teaterkvällar. Genom detta växelbruk kunde de bägge konstarterna berika varandra. Scenkonstnärerna kunde överföra sina erfarenheter från ett medium till ett annat. Tynan byggde på egna iakttagelser i sin bedömning av nationalscenens uppsättningar, som han tillät sig se som representativa för svensk teaterkonst i gemen. Dess kännemärke var enligt honom frihet från någon betungande klassisk tradition:
But Sweden’s real luck consists in never having had a Shakespeare or a Racine; its only classic – Strindberg — is a modern, for whom no traditional style exists to inhibit adventurous directors. Being thus uncommitted, it has been able to pick and choose, selecting what it needed from the production methods of Russia, France and Germany. In consequence, the Swedish theatre today is perhaps the most eclectic in Europe, with all the variety and lack of identity that that implies. (The Observer 8.10.1961.)
Tynan var vänligt uppmärksam mot samtliga de tre uppsättningar som han bevistat, men ”the most stimulating evening” för honom blev Sjöbergs tolkning av Sartres nya drama:
The human relationships are what counts on the stage, and Sjöberg clarifies their complications with a sure hand that touches every stop from downright naturalism to upright rhetoric. The cast play together like demons. [—] I am quite certain that our theatre needs more minds like his. Even one more would do.
« Index