Dramaten sida 28
Som så ofta annars fick utlandets uppskattning svenskarna att se värdet i det egna landets prestationer. Tynans teaterbrev från Stockholm uppfordrade en kritiker som Henrik Sjögren i Kvällsposten till en öppen prövning av sin attityd till Dramatens scenkonst i en jämförande recension:
Jag har sett tillräckligt mycket av Dramaten för att ofta, alltför ofta finna den sobra förnämiteten hos vår nationalscen tryckande. Jag ville skrika högt när jag upplevde hur Ibsens folkfiende kvävdes. Jag gick besviken från ”Måsen” dystert funderande över vad jag då var böjd för att kalla Dramatens petrifiering, en kuslig utveckling som inte ens Ingmar Bergman, alltså, föreföll att kunna sätta stopp för. (KvP 11.1.1961.)
Så långt var han alltså inte beredd att följa sin engelske kollegas positiva inställning. Det rörde sig kanske inte i första hand om hemmablindhet, menade Sjögren, utan om en djupare insikt i svenskt teaterliv än vad en bedömare utifrån kunde ha. Visserligen kunde denne se friskare och mera oförvillat på den svenska scenkonsten men saknade samtidigt referenser till traditionen. Tynan lockade dock Sjögren till ett ökat engagemang för vad Dramaten mäktade. Alf Sjöbergs fyra timmar långa föreställning av Sartres Fångarna i Altona fann han vara ”ett stycke andlös teater fascinerande ondskefull och hotande”. Mest imponerades han av Lars Hansons rollprestation:
Sällan har jag sett honom så lysande, så behärskad, så laddad, så pregnant. Inför en sådan prestation — och vid dess sida stod också Gertrud Fridhs furiöst egoistiska valkyrja och Anita Björks marterade, långsamt anfrätta samvetsfrid – förstummas all dvärgalåt. Det är aktuell, engagerande teater. Dammet är som bortblåst, divigheten upplöst, Dramatenskälvan behärskad. ”De spelade som demoner”, skriver Kenneth Tynan, och här är vi fullkomligt ense.
« Index