Dramaten sida 3
En chef för nationalscenen skall ”med en generaldirektörs allmänna vederhäftighet och administrativa begåvning förena en tivoliföreståndares näsa för vad folk vill ha med en litterär konnässörs beläsenhet och känsla för dramatisk dikt”, stipulerade en gång teaterkritikern Nils Beyer vid ingången av 1950-talet. Karl Ragnar Gierow kunde i ovanligt hög grad leva upp till den sammansatta idealbilden. Som brådmogen lyriker slog han igenom redan på 1920-talet i den vitala akademiska miljön i Lund. Han umgicks med Frans G. Bengtsson, Ivar Harrie, Tristan Lindström och Hjalmar Gullberg och skaffade sig snabbt en vid litterär orientering. Som litterär rådgivare åt Norstedts förlag 1930–1936 uppodlade han ett yrkesmässigt kunnande som kritiker, en verksamhet som han också bedrev i pressen. Han visade prov på en betydande lärdom i sina understreckare i Svenska Dagbladet, vars kulturchef han var under åren 1946—1951. Hans artiklar hade ofta karaktären av eleganta miniatyressäer präglade av stilens klassiska formfulländning och kryddade med en mångtydig ironi. Sitt sinne för den dramatiska diktens krav hade han övat upp då han under sin tid vid Radiotjänst 1937–1946 utarbetade radiospel. Under 1940-talet lyckades han också placera inte mindre än sex av sina egna dramer på olika stockholmsscener, såväl elegant turnerade lustspel som djupsinniga versdramer. I T.S Eliots efterföljd gestaltade han historiskt stoff med lyhört sinne för melodiskt utvecklad rytm och en i grunden djupt pessimistisk livssyn. Journalister beskrev honom gärna i termer som ”en mörk El Greco-gestalt”, ”Hamlet som teaterdirektör” eller som ”en distingerad Chevalier de la melancolie”. Själv har han en gång skrivit:
Mörkt i nätter utan dag står åskmassivet.
Lyst av facklan löper jag mitt lopp för livet,
inte för att värja det
i mörkrets välden,
inte för att bärga det men elden, elden.
« Index