Dramaten sida 30
Den vardagliga bilden av kulturvanorna i det svenska folkhemmet var dock mindre exklusiv. 1960 tecknades följande genrebild. ”Vi kan ta på snyggkläderna och gå på teatern, vi kan utan etikettgrubblerier gå på bio eller vi kan helt enkelt stjälpa oss i en fåtölj och följa vad som händer på TV-rutan.” Introduktionen av det nya massmediet — televisionen — blev väsentlig för Dramatens ställning på riksplanet. För teaterns del innebar detta inte en lika radikal nedgång i publiktillströmningen som för filmen och revyteatern. Den senare slogs i det närmaste ut. Publikstatistiken för Dramaten under denna tid har gått förlorad. Det genomsnittliga antalet föreställningar per produktion visar dock att nationalscenen i allt väsentligt tycks ha behållit sitt grepp om publiken. Recettmedlens storlek pekar i samma riktning. 1962 framhöll Gierow också: ”Underligt nok har vi passeret TV-krisen, uden at vi egentlig har mærket det. I landkredsene har man kunnet spore den, men ikke i Stockholm.” (Politiken 1.5.1962.)
Sannolikt syftade han på den undersökning som kanslichefen vid Stockholms kulturdelegation Hans Floden publicerade 1960. Då beräknades TV kunna ses av 3 miljoner svenskar. Nätet skulle inom något år vara fullt utbyggt. Undersökningen visar en klart markerad nedgång på 35 000—45 000 besökare för var och en av de yngre stadsteatrarna i landet. För Göteborgs stadsteater stannade minskningen dock vid 2 000 personer, om man jämför spelåren 1955—56 och 1958—59. Samtidigt kunde den nyetablerade Folkteatern i Göteborg uppvisa en klar publikökning.
Även Dramatens Lilla scen kunde under samma period demonstrera en uppåtgående kurva från 74 399 till 89 888 besökare. Flertalet privatteatrar i Stockholm, med undantag för Oscarsteatern som kunde glädja sig åt sin succéartade långkörare My Fair Lady, uppvisade en mer eller mindre stark nedgång i publiktillströmningen. Undersökningen menade sig alltså kunna visa att televisionen i allmänhet och TV-teatern i synnerhet, utgjorde ett direkt hot mot svenskt teaterliv, trots att etablerade institutioner som nationalscenen och Göteborgs stadsteater hade hållit sina ställningar relativt väl. Analysen bör dock ytterligare problematiseras i ett förlängt historiskt perspektiv.
« Index