Dramaten sida 31
När televisionen var ung diskuterades ihärdigt hur det nya bildmediet skulle kunna sprida scenproducerad teater över landet. Den skulle överta ljudradions tidigare funktion. I motsats till radions ”osynliga scen” kunde TV-teatern arbeta även med den traditionella scenkonstens samtliga uttrycksmedel och dessutom utnyttja de konstnärliga effekterna hos filmens klipp- och montageteknik. Det nya mediet kunde skapa en närmare kontakt med åskådaren än både teatern och filmen och utsätta en bredare publik för en intensiv exponering. Samtidigt förde mediet in den dramatiska konflikten i intimsfären, på samma sätt som radion tidigare gjort. Det unika i teaterhändelsen, det omedelbara mötet mellan skådespelarnas aktion på scenen och publikens reaktioner i salongen i ett intimt växelspel, blev därför än mer den traditionella scenkonstens modus vivendi. Regissörer och TV-producenter insåg snart det omöjliga i att mekaniskt överföra scenuppsättningar. Detta innebar alltför många konstnärliga kompromisser och tekniska problem. Inom branschen förhöll man sig dock avvaktande till vad det nya mediet kunde betyda för teaterns roll i samhället.
Att misstron var stor omvittnar inte minst TV-teaterns förste chef Henrik Dyfverman: ”TV började avteckna sig som en hänsynslös publiktjuv och teater- och filmchefer , anade oråd. Artister som gick lediga och längtade efter roller hindrades att vara med i TV. ’Vi måste slå vakt om vad som är vårt’, hette det.”
« Index