Dramaten sida 33
Även om Dramaten från början räckte ut en hjälpande hand, kom TV-teatern mycket snart att stå självständig gentemot nationalscenen på ett helt annat sätt än radioteatern gjort. Redan spelåret 1958—59 skaffade TV-teatern sig en första egen ensemble och egna regissörer, varför den aldrig blev den distributionskanal för de etablerade teatrarna som många tänkt sig.
Det är något av ödets ironi att samtidigt som spelstil och repertoarpolitik på Dramaten kanske mer än någonsin tidigare närmade sig den målsättning som vid olika tidpunkter uppställts för nationalscenen, så överflyglades dessa ansatser av nya anstormningar från massmediasamhället. Televisionen utgjorde ett farligare hot än film och radio under mellankrigstiden. Det nya mediet kunde tillfredsställa en lång rad skiftande förväntningar som låg inom den pantomimiska, teatrala och filmatiska sektorn. Som nyetablerat samhällsfenomen påverkade TV kulturmönstren och kulturkonsumtionen på ett tidigare aldrig skådat sätt. Att förloppet innebar en ytterligare marginalisering av traditionell scenkonst inom den totala kultursektorn upplevdes starkt redan efter ett decennium av en scenkonstnär som Bengt Ekerot:
Teatern är på väg att överleva sig själv! Teaterhusen kan tas för annat bruk. Dramaten kan byggas om till parkeringshus, när massmedia kommer på allvar. Det blir inte många som sörjer. Teatern i dess nuvarande form har — trots utbyggda publikorganisationer — en ytterst begränsad publik. Där är den för en del bara en statussymbol och för ännu färre en verklig kontaktupplevelse med drama och skådespelare. (Hufvudstadsbladet 10.1.1967.)
« Index