Dramaten sida 35
Televisionens bildmässighet och etermediernas snabba utbyggnad till flera kanaler bidrog till att de bägge separata teatrala kretsloppen bildades, ett mera elitistiskt och ett mera populistiskt. Ett påtagligt utslag härav är presskritikens kontinuerliga bevakning av den traditionella scenkonsten medan den eterburna teatern granskas mer tillfälligt, oftast inom ramen för en allmän bevakning av medierna som sådana. Den successiva utveckling som inleddes under 1950-talets senare hälft utgjorde den mest omvälvande omstruktureringen av teaterlivet under Karl Ragnar Gierows chefsperiod, även om den till en början inte fick alltför drastiska konsekvenser för Dramaten.
Dramaten och stockholm
Mer av yttre dramatik erbjöd teatersituationen på det lokala planet. Antalet scener i Stockholm hade under 1930-talet minskat från 17 vid decenniets början till 13 vid dess slut. Främst hade detta inneburit ett allvarligt hot mot de seriöst syftande privatteatrarna. Vid ingången till 1950-talet hade teaterlivet i allmänhet repat sig, så att man nu spelade på 18 scener. Merparten av ökningen tillförde underhållningsteatern större resurser, men tillkomsten av Dramatens Lilla scen och Dramatikerstudion förstärkte också det seriösa taldramats positioner. Under de följande tio åren utökades antalet teatrar med ytterligare tre. Bland annat tillkom då experimentscener i trånga men trivsamma källarlokaler i den gamla stadskärnan. Teatervanorna påverkades uppenbarligen dels av Stockholms kraftigt ökande befolkning, dels av det allmänt stegrade välståndet efter kriget. Den intensifierade information om drama och teater som radions teaterredaktion svarat för, och det socialdemokratiska partiets politiska vilja att demokratisera kulturlivet bar vid denna tid frukt.
I forskningsrapporten Teater i Stockholm 1910—1970 tecknas 1950-talets unika teatersituation i Stockholm på följande sätt:
« Index