Dramaten sida 36
Teaterutbudet fördes upp till en mycket hög nivå några år in på 50-talet; vad gäller antalet föreställningar den absolut högsta under vår undersökningsperiod. Allmänt kan man säga, att huvudstadens befolkning under den oavbrutna ekonomiska tillväxt som präglat perioden från mitten av 30-talet till in på 70-talet har mött ett allt rikare teaterliv genom ökningen av antalet uppsättningar. Publiken strömmade också länge till teatrarna – och biograferna – och antalet föreställningar ökade också. Denna föreställningsutveckling, och sannolikt också publikutvecklingen, bröts emellertid någon gång under 50-talet. Den närmast till hands liggande förklaringen till detta är TV, och i biografernas publikkurva syns dess genombrott tydligt. Även teatrarna drabbades, men kurvorna över teaterutbudet ger inte lika entydiga besked om tidpunkten. [—] Under alla omständigheter bör vi betrakta toppen i början på 50-talet som ett föreställningsmaximum. Publikens intresse nådde då sitt tak. Att mera precist tidsfästa början på den efterföljande perioden av förändring är svårare. Jämför man föreställnings- och uppsättningskurvorna blir resultatet att ett första verkligt krisår inträffade 1958/59 och att den stora kr sen inleddes 1962/63. Troligen borde man emellertid inte gå längre än att säga, att krissymptomen började synas kring mitten av 50-talet för att bli allvarliga ett par år in på 60-talet. Detta sammanfaller då i tiden med att centrala staden, Stockholms kommun, nått sitt befolkningsmaximum och börjat minska.
« Index