Dramaten sida 37
För en representant för den unga avantgardistiska teatergenerationen tedde sig läget i början av 1950-talet inte lika vitalt som en kvantitativ analys ger vid handen. Då Per Verner-Carlsson 1953 blickade ut över svenskt teaterliv, som i hans fall i allt väsentligt får anses sammanfalla med Stockholms, konstaterade han melankoliskt: ”Det finns ingen konstnärlig teater i vårt land. Men det finns teatrar som emellanåt ger konstnärliga föreställningar.” I sitt sökande efter en reteatraliserad scenkonst och ett experimenterande drama utgick han från följande kriterium: ”[En scenkonst] — där alla element står i relation till varandra och bildar en enhet, vars värde är större än blotta summan av dessa element.” Med den utgångspunkten förvånade det honom föga att privatteatrarna, som ”arbetar utan någon som helst täckmantel rent kommersiellt”, sällan syftade till seriös scenkonst. Då de någon gång presenterade en mer konstnärlig uppsättning, dominerades denna i så hög grad av stjärnspel ”att man får räkna med att helheten efter kort tid splittras och spelas sönder”. De officiella teatrarna dignade, menade han, i sin tur under kravet på omväxling i repertoaren och ”hänsynen till den och den skådespelaren som bör ha en stor roll, och den och den regissören som kan göra den och den pjäsen då och då”. Därtill krävdes ett eller annat gästspel. Denna blandade kompott tillfredsställde självfallet inte Verner-Carlssons högtflygande ambitioner. Vad värre var, gjorde ”de få experimentella halvamatörteatrarna” inte det heller. Det var inte bara de otillräckliga resurserna som hindrade goda resultat. ”Betänkligast är att de så gott som undantagslöst inte heller har några ambitioner att samla sig kring en idé.” I stället för att utarbeta ett konstnärligt program använde källarteatrarnas medlemmar sina temporära kritik- och publikframgångar som ”språngbräda” för att komma innanför murarna till institutionsteatrarna, menade han. De unga teaterentusiasterna, som ofta arbetade ideellt på dessa scener, försatt genom sin oreflekterade hållning ”möjligheten att åtminstone realisera stommen för en konstnärlig teater”, även om det var just av dessa teatrar man kunde ha förväntat sig en sådan insats. Lägesbeskrivningen färgas av ungdomligt absoluta krav och utgör en kritik mot att se ”allt som tilldrar sej på en scen som konst”.
« Index