Dramaten sida 39
Väsentligare för Dramatens sökande efter en konstnärlig identitet i tiden var den pågående debatten kring ”den saknade teatern”. Vid ingången till 1950-talet hade debatten emellertid resulterat i en tämligen konkret plan på att bygga en stadsteater i Stockholm som ett komplement till nationalscenen. Sedan Svenska teaterns brand 1925, som definitivt ödelade Albert Ranfts teaterimperium, hade många kulturintresserade stockholmare känt att det saknades en spelplats som kunde uppföra en seriös men något annorlunda repertoar för en bredare publik än den som sökte sig till nationalscenen. I anknytning till den aktuella debatten kring folkteatertanken under mellankrigstiden framlade Fredrik Ström och Per Lindberg i samband med 1933 års teaterutredning ett konkret förslag till en jätteteater i Stockholm med ca 2 000 platser i salongen och en modernt utrustad scenbyggnad. Det finansiella läget för stat och kommun efter den stora depressionen i början av 1930-talet gjorde det dock omöjligt att då förverkliga förslaget. Strax därefter kom den asketiska beredskapstiden. I knapphetens tecken förhindrades all expansion i en så flärdfull riktning.
När Vilhelm Moberg i en artikel i Svenska Dagbladet 1943 blåste liv i tanken på en ny scen för taldramatik var hans starkaste argument, att Stockholms växande befolkning hade rätt att kräva ett rikare teaterutbud än vad som erbjöds i dagsläget. Han påpekade också att både Göteborg och Malmö förekommit huvudstaden genom att finansiellt stödja var sin stadsteater. Sådana förändringar kunde lätt medföra att det kulturella initiativet gick förlorat för kungliga huvudstaden. Dessutom var det angeläget att man i Stockholm äntligen uppförde en teaterbyggnad som motsvarade den moderna scenkonstens tekniska anspråk. ”Det nya företagets främsta uppgift”, framhöll Moberg till sist, ”skulle i varje fall bli att ytterligare föra teaterkonsten ut till folket, och därigenom skapa en ny publik och erövra den för framtiden” (SvD 15.12.1943). Tidningen följde upp debattinlägget med en enkät som med all önskvärd tydlighet visade, att det fanns en stark opinion för förslaget, även om man vid den tidpunkten ville undvika etiketteringen ”folkteater”. Teaterkritikern Bo Bergman framhöll att även om Stockholm inte led brist på teatrar, så var ”de dramatiskt betydande scenerna” alltför få. Det var dessutom allmänt känt ”att Dramaten icke håller måttet i scentekniskt avseende. Hur är det för resten i konstnärligt? Man tycker att en nationalscen utan nämnvärd konkurrens skulle kunna kosta på sig lite djärvare och mera målmedvetna tag än på sistone. Kan konkurrens åstadkomma detta, så är det ytterligare ett skäl för en ny skådeplats.” (SvD 17.12.1943.)
« Index