Dramaten sida 40
Den gamle förkämpen för en ny stockholmsscen, Fredrik Ström, såg förslaget mer ur kommunalpolitisk synvinkel. Han sköt in sig på att det var hög tid att Stockholms stad verkligen besinnade sitt ansvar för den lokala scenkonsten:
Vad Stockholm behöver är en ny välbelägen teater med billiga biljettpriser. Denna teater bör samverka med folk- och ungdomsorganisationerna. Denna teater bör byggas av Stockholms stad och organisationer inom denna. [—] Tanken är icke ny. Men Stockholms stad har icke vågat sig på saken utan nöjt sig med att staten driver Operan och Dramaten. Till de enskilda teatrarna ger staden ett mindre, årligt bidrag. Men i längden, och tiden svinner ju hastigare staden växer, kan teaterfrågan icke uppskjutas. Faran blir då den, att staten av staden begär nya och mycket betydande bidrag till de statliga teatrarnas drift. Därmed går möjligheten för staden att kunna bygga en egen teater förlorad. Ty att både dra försorg om statens teatrar och själv bygga egen teater har staden icke råd med. (Ibid.)
Det hotfullt skisserade perspektivet ledde till en motion i stadsfullmäktige. Detta blev början till en lång process som till sist resulterade i att Stockholms stadsteater 1960 interimistiskt flyttade in i Folkets hus lokaler. De många faserna i denna process har ingående tecknats i forskningsrapporten Teater i Stockholm 1910-1970. Här skall endast erinras om 1944 års kommunala teaterkommitté som 1950 lade fram sitt principbetänkande för stadsfullmäktige. Där skisserade man en teater med 1 200 platser i salongen och ett väl utrustat scenhus. Dessutom projekterade man från början en studioscen. Så långt stod i allt väsentligt Göteborgs stadsteater som förebild, men man hade också tagit fasta på erfarenheterna på gott och ont från Malmö stadsteater. Kommitténs ordförande, kulturborgarrådet Oscar Larsson, hade på ett tidigt stadium förberett för en kretsteaterverksamhet med den planerade stadsteatern som moderscen genom att förse de nybyggda skolorna i förorterna med teaterlokaler. Till sist ville man dra upp en gränslinje mellan Dramatens och stadsteaterns repertoarval. Det vore önskvärt framhöll man att stadsteatern i högre grad än Dramaten lade tonvikten just på aktualitetskravet, på allt det som gör teatern till forum för modern idédebatt. Dramatiska teatern kommer säkerligen alltjämt att vara mönsterscenen för hela landet i fråga om regi och spel. Endast därigenom kan den göra en dygd av sin exklusivitet. Stadsteatern däremot skall i stor utsträckning vända sig till de befolkningsgrupper, som inte förstått, vilka rika värden det ligger i teatern, eller som av andra skäl inte haft möjlighet odla något teaterintresse, och måste därför driva en i bästa mening folklig, lätttillgänglig, aktualitetsbetonad repertoarpolitik.
« Index