Dramaten sida 41
Folkteatertankens bildningsideal visade sig alltså ännu vara gångbart. Samtidigt ville man göra den gamla kungliga scenen till en exklusiv repertoarteater. ”Den saknade teatern” började alltså ta form vid den tid då Gierow tillträdde som chef för nationalscenen, vilket är märkbart i hans utspel under dessa år. Det gällde att på en gång hävda Dramatens konstnärliga egenart och framhålla att dess verksamhet var helt beroende av en genomgripande ombyggnad, oavsett om Stockholms stad projekterade en nybyggnad. Enligt Gierows bedömning kunde opinionen av känslomässiga och ideologiska skäl lätt vändas i en för nationalscenen ogynnsam riktning hos en oinitierad allmänhet eller politiskt indoktrinerade myndigheter. När den Ödéenska utredningen förelåg i manus, diskuterade Gierow problemet i en understreckare: ”Hovteater eller folkteater? Frågan är något snäv men bränns; på svaret beror åtskilliga nu aktuella nybyggnads- och ombyggnadsplaner.” (SvD 4.11.1952.) I sitt sökande efter ett välavvägt svar på den retoriska frågan önskade Gierow inte åberopa det nostalgiska skäl som låg i att Dramatiska teatern en gång skapats av ”en teaterälskande kung till glädje för honom själv och en härskande klass. [—] Det är då frestande att tillägga: om den traditionen bryts, om hovteatern förvandlas till nånting annat, så har den därmed också förlorat sin rangställning och egenart. Men detta är rena sentimentaliteten.” Därmed hade han gett sina socialdemokratiska uppdragsgivare sitt. Hans egna konservativa värderingar framgår tydligare, då Gierow li tet längre fram i artikeln pläderar för konstens frihet i förhållande till det samhälle inom vilket den verkar:
Bort över huvud taget med en teater till tjänst åt en härskande klass, vilken denna klass än för tillfället råkar vara. Men bort likaså med folkteatern, om den inte har annat att andraga till sitt försvar än att den är ett lydigt uttryck för dagens krav, för ”utvecklingen”.
« Index