Dramaten sida 44
SPELPLATS DRAMATEN
Den konstnärliga personalen
Sin närmaste arbetsmiljö talade Karl Ragnar Gierow om som ”huset”. Ingen annan Dramatenchef torde så ingående ha tvingats lära känna alla skrymslen och vrår i Lilljeqvists skapelse som Gierow under den utdragna projekterings- och ombyggnadsperioden. Det var dock inte i första hand själva byggnaden han åsyftade med begreppet utan den ”levande kraft” som existerade bakom den imposanta jugendfasaden. Enligt Gunnar Unger talade Gierow ”om HUSET, med ett nästan religiöst tonfall, som vore det ett mytiskt begrepp, en övernaturlig makt, med en självständig existens och ett eget liv, ett slags inbegrepp av Dramaten som kulturfaktor, ett högre väsen, som med oberördhet, för att inte säga ett mått av likgiltighet ser cheferna komma och gå” (SvD 16.6.1963).
Trots allt var Gierow klart medveten om vad uppgiften att ”skapa ett arbetslag av personer, som genom blotta arten av sin begåvning är individualister för att inte säga egocentriker” hade kostat honom. Den tilltro till ”teaterns charm och olidlighet” som han gav uttryck för vid avgången hade inte varit mindre då han tillträdde som chef:
Vad som inger mig trygghet är dock föreställningarnas kvalitet. Då jag i minnet sammanfattar den långa raden av föreställningar med lysande individuella insatser jag sett här på Dramaten och samlar dem till en enhet, ett verk, tycker jag att den här teatern liknar en enda stor klingande lyra, ett den fulländade harmoniens instrument. I själva verket är den dock de många viljornas brytnings- och tummelplats. Skådespelarnas viljor brottas inbördes, regissören mot skådespelarna, teaterchefens vilja kommer att göra sig gällande och författaren gör kalabalik med alla de andra. Men denna viljornas brytning är ett omistligt gott, just i den motsättningen föds verket. Lyran spänns och får ton av alla dessa krafter, som skenbart stretar åt var sitt håll. (SvD 11.8.1951.)
« Index