Dramaten sida 46
Vilka var då protagonisterna i den eviga dragkampen mellan skådespelarkonst och regi? En snabbskiss av ensemblen kan ge en uppfattning om dess konstnärliga sammansättning. Vid sitt tillträde hade Gierow framhållit, att Dramaten hade ”en ensemble som rymmer både prövade konstnärer av högsta internationella klass och en hel flock med ungdomar som verkligen tycks ha mycket att se fram emot” (SvD 16.12.1950). Han tvingades skära ner den något men kärntruppen blev kvar. De flesta skådespelarna kunde relatera till en gemensam erfarenhet från Dramatens elevskola, vars betydelse inte minst låg i en successiv tradering av vissa spelideal. Detta har Ingrid Luterkort närmare belyst i sin studie över Dramatens elevskola. Till följd av generations- och temperamentsolikheter intog dock skådespelarna något skiftande attityder till scenkonsten. Väsentligt var emellertid att ensemblen leddes av ett antal skarpskurna men sinsemellan olika regissörspersonligheter.
Inom ensemblen uppfattades Lars Hanson under 1950-talet som en respekterad fadersgestalt, både fruktad och beundrad. Han hade länge varit knuten till Dramaten och företrädde ”en äldre linje inom svensk skådespelarkonst”, även om han genom sin fördjupade psykologiska gestaltningsförmåga klart skilde sig från den ”lyriskt-romantiska” spelstilen. Hans galleri av ”galna kungar” levde i allmänhetens och kritikernas minne. Dramatens konstnärliga ledning ansåg dock att han först i mötet med Strindbergs sammansatta rollgestalter fått möjlighet att utveckla sin konst ”i hela sin kraft; den intellektuella skärpan och hänsynslösheten i gestaltningen har förenats med mänsklig mognad och balans samt alltmer ökad behärskning av de tekniska uttrycksmedlen”. Lars Hansons konstnärstemperament kunde lätt flamma upp under repetitionerna. Ofta krävde han större utrymme för skådespelarnas egna intentioner än regissörerna var benägna att godta. Olof Molander talade någon gång om hans ”busiga uppträdande”. Själv var Hanson mån om att framhålla sitt ypperliga och givande samarbete med Dramatens ”förnämliga regissörer”. Han riktade dock gärna en allmän kritik mot den moderna regikonsten, som han menade alltför ofta tillgrep sensationella regiuppslag, vilka gjorde att publiken glömde bort ”konsten att lyssna till orden”. Sceninstruktörerna behandlade ”skådespelarna som livlösa dockor”. Deras vilja att ”spela före” eller ge för detaljerade intellektuella rollanalyser kunde lätt medföra att aktörens egen skaparkraft gick förlorad. ”Nej, låt skådespelarna själva leta fram rollens hemligheter. När de kommit till klarhet, då blir det lättare att skapa något helgjutet”, menade han. Lars Hanson krävde lång repetitionstid för att sakta kunna leva sig in i dramats miljö, tänka sig in i rollen och med största omsorg lägga masken. Den successiva inlevelsen i den fiktiva gestalten och det sena fastläggandet av de yttre uttrycksmedlen syftade enligt Hanson till att finna den definitiva tolkningen av texten:
« Index