Dramaten sida 47
Jag reagerar dock, när de unga ska nyskapa klassiska verk och gör pytt i panna av alltsammans. Man begriper inte vad det hela handlar om – och så gör man något dunkelt och mystiskt av det, som egentligen ar kristallklart. Jag anser ej, att en skådespelare ska tolka en diktares ord, så att de kan få 20 olika betydelser. Skådespelaren måste förstå sin författare och föra ut hans budskap, så publiken fattar det. (AB 31.5.1953.)
För Lars Hanson existerade endast en fastställbar mening i texten. Skådespelaren skulle solidariskt förmedla denna till publiken.
En mindre absolut hållning i den frågan intog Olof Widgren, som var känd för sina skarpt utförda intellektuella karaktärsanalyser. Han lyfte gärna fram den dolda konflikten mellan medvetet och undermedvetet. För honom var det tekniska hantverket väsentligt. Framför allt var han dock en litteraturläsare som ville avlocka dialogen så många dimensioner som möjligt. Han menade att scenkonsten var kommunikation i många olika riktningar:
Dikten sätter igång en lust att uttrycka, en lust att identifiera. Men vi kan inte göra det ensamma, isolerade. Vi behöver påverkan, stimulans, brottning, kamp, förening med kamrater och regissörer. Det är inte bara lyhördhet för dikten, för ordet, som krävs av oss – en skådespelare bör också ha ett slags särskild sensibilitet för medmänniskors beteenden – för kommunikationerna mellan människor. Både förmåga att reagera inför dem och ett slags takt.
« Index