Dramaten sida 48
Det gällde för honom att få publiken att delta och reagera, att självständigt tolka spelet. Hanson och Widgren företrädde inte bara var sin generation och var sin temperamentstyp. Deras inställning till sin konst speglar också två skilda attityder till yrket – en strävan att känslomässigt leva sig in i en rollgestalt eller att distanserat analysera den. Ytterligare en aspekt på skådespelarkonsten aktualiserades under 1950-talet. Kroppsspråkets betydelsebärande funktion hade åter kommit att uppmärksammas genom den renässans som mimkonsten upplevt med Etienne Decroux, Jean-Louis Barrault och Marcel Marceau. I teaterdebatten under 1950-talet sågs häri en möjlighet att förnya den svenska institutionsteaterns emellanåt slätstrukna psykologiska realism. Inom Dramatens ensemble företräddes den inriktningen målmedvetet av Anders Ek, som efter en del år vid stadsteatrarna i Vasa, Malmö och Göteborg under 1950-talet återvänt till fadershuset. Hans spelstil ansågs ofta alltför hårt bryta av mot den övriga ensemblens, vilket kunde få både kritik och publik att ställa sig skeptiska. Själv förklarade han:
Men jag är ingen särling. Möjligen en sökare. Jag har sökt att på olika vägar skola min kropp. Den är mitt instrument, mitt uttrycksmedel. Också rösten är ju en kroppslig funktion. Men resultatet av min medvetna formsträvan har kanske ofta blivit för medvetet. (AB 19.1.1958.)
Att den mer avantgardistiska spelstil som Ek företrädde uppfattades som en apart individuell egenart och inte som en konstnärlig förnyelse, berodde till dels på en slentrianmässig inställning hos de konstnärligt ansvariga. ”En sådan slutsats kan man dra”, menade Lars Forssell, när han i mitten av 1950-talet gjorde en karaktäristik av den svenska teatern. Under flera år hade man på Dramaten, ansåg han vidare,
sett de stora huvudrollerna kreeras av skådespelare som vid sitt inträde på scenen omedelbart sprider en trist opersonlig doft av vademecum omkring sig, medan en uppenbart originell och personlig begåvning som Anders Ek för det mesta fått göra biroller där han – enligt en kritik som sällan underlåter att skyggt medge hans eventuella storhet – ”stör föreställningen med sina konstigheter” etc. (DN 27.9.1955.)
« Index