Dramaten sida 49
Forssell hoppades för sin del att Ek skulle fortsätta ”att störa den svenska teatern tills den väcks ur sin sanitära skönhetssömn”. Han gav honom snart ett bra tillfälle i dramat Kröningen, vars huvudgestalt – Konung Admetos – gestaltades av Ek. Den gången var ensemblen och övriga involverade konstnärer på samma artistiska linje. Uppsättningen blev också mycket homogen (se nedan). Ek fick strax därefter möjlighet att ytterligare utveckla sin särart i Sjöbergs Drottningens juvelsmycke. Hur särlingen och sökaren denna gång tyckte sig kunna uppleva ett kongenialt samspel, framgår av ett samtida uttalande. Hans spelstil hade på ett konstnärligt fruktbart sätt fogats in i en nyorienterande uppsättning som inte var tyngd av någon slentrian:
Almquist innehåller allt, där finns fler trådar än man kan hinna räkna och Alf Sjöbergs regissörprestation kan endast fylla en skådespelare med vördnad. Det fordras en precision och balansgång på millimetern i fantasterierna och svängningarna mellan realism och overklighet. Allt vibrerar av outsagdbarheter, undertoner och överljud och samtidigt är det egendomligt nog så ovedersägligt svenskt till sitt väsen. (SvD 19.5.1957.)
Likartade brytningar i synen på scenkonsten måste ha existerat inom den kvinnliga delen av ensemblen. Det är emellertid svårt att verifiera detta. Dramaten var ännu på 1950-talet inte bara en hierarkisk utan också en starkt patriarkalisk organisation. Även om skådespelaryrket är ett av de första som stått öppna för kvinnor, vittnar dokumenten indirekt men entydigt om de reservationer som fanns mot kvinnors deltagande i teaterns angelägenheter eller i debatten om skådespelarkonsten. Självfallet var man alltid beredd att hylla den ”stora aktrisen” för hennes skönhet och behag. Under Pauline Brunius tioåriga chefsperiod hade detta inte nämnvärt förändrats, vilket ibland framgår av hennes uttalanden. Tidningsmaterialet speglar en likartad attityd, oavsett om skribenten tillhör det ena eller andra könet. Framgångarna på scenen var visserligen den direkta orsaken till att skådespelerskor var attraktiva intervjuobjekt, men yrkesrollen var inte det intressanta utan aktrisens intimsfär. I väntan på en kartläggning av denna intressanta del av svensk kvinnohistoria kan man bara konstatera, att det finns få och föga informativa artiklar om Dramatens stora tragedienne Tora Teje, vare sig detta beror på en sensibel själs önskan att skydda sin integritet, på primadonnelater eller på åsikten att kvinnan bör tiga i församlingen.
« Index