Dramaten sida 54
Förändringens vind
Aldrig har drömmen om en nationalscen med en för hela det svenska teaterlivet stil- och normbildande funktion varit så nära att uppfyllas som under Karl Ragnar Gierows tid som chef för Dramaten. Repertoaren fick en allt seriösare utformning med ett vidgat inslag av klassisk dramatik. En konstnärligt fruktbar brytning mellan en dynamisk regikonst och en mångfasetterad, professionell skådespelarkonst placerade Dramaten på världskartan. Samtidigt mäktade teatern hävda sin egenart både på riksplanet och gentemot det i Stockholm expanderande teaterlivet. Den nya innebörden i nationalteaterbegreppet avsåg alltså en institution som levde upp till Sveriges status som kulturnation.
Detta förhindrade inte en allt högljuddare diskussion om nationalscenens petrifiering. Med sinne för vad som rörde sig i tiden framhöll Gierow i sin avskedsintervju i Svenska Dagbladet, att han såg det som Dramatens främsta uppgift att ta risker – ”annars står teatern still”. Sin allmänt konservativa läggning till trots hade han inte heller bortsett från denna aspekt under sin verksamma tid. Förändringens vind skulle dock komma att än kraftigare svepa över nationalscenen strax efter att han lämnat sin post. Kravet på teatern att profilera den konstnärliga egenarten slog nästan omedelbart igenom under det ökade trycket från massmediasamhället och den interna demokratiseringsprocessen. Dessa faktorer dominerade den följande epoken i Dramatens historia. TV-teatern med dess masspublik hade en gång för alla avfört 1930-talets debatt om folkteatern i bemärkelsen ”hela folkets teater” från dagordningen. Två decenniers försök att med hjälp av Riksteaterns turnéer sprida teaterkonsten ut över landet hade inte avsatt några framträdande resultat. Gierows möjligheter att ge Dramaten en internationellt uppmärksammad profil berodde bl.a. på statsmakternas villighet att avskriva Arthur Engbergs kulturpolitiska program från 1933.
« Index