Dramaten sida 55
Demokratiseringsprocessen inom teatern innebar i sin tur en kursändring i den förda repertoarpolitiken. Initiativet bakom repertoaren övergick i allt högre grad till skådespelarkollektivet under 1960-talets senare del. Under trycket av den ökade radikaliseringen kom skådespelarna att satsa på en politiskt engagerad teater som många gånger krävde nya experimenterande uttrycksformer. Projekt som Zigenare 1968, NJA-pjäsen 1969, Borgaren och Marx 1970, Indianer 1971 och det väldiga projektet Stormen 1978 vittnar i första hand om genomslagskraften i detta program. De många uppsättningarna av Bertolt Brecht och Arnold Wesker pekar i samma riktning. Nationalscenen blev i mycket den vindarnas håla som många scenkonstnärer ville se den som. En rad politiskt engagerade uppsättningar ledde inte bara till att teaterkritiken mer eller mindre öppet tvangs ta ideologisk ställning till Dramaten som institution, utan gav också upphov till mer generella debatter om ämnen som ”vetenskapsmännens ansvar för sina forskningsresultat” och ”de förbisedda minoritetsproblemen inom det svenska samhället”. En ny teatersyn växte fram, vars tyngdpunkt låg i konflikten mellan de etablerade institutionsteatrarna och de nya fria grupperna. Kärnfrågan för scenkonsten var inte längre den estetiska professionalismen utan den ideologiska vakenheten, teaterns funktion i samhället. Den diskussionen tycks på 1980-talet helt ha förklingat. De senaste decenniernas kännetecken är dock ännu svåra att fastställa.
Kastar man en blick bakåt i backspegeln på de 80 år som Dramaten verkat i marmorpalatset vid Nybroplan kan man skönja två utvecklingslinjer. 1908 fungerade den nystartade teatern i praktiken som en privatteater, även om den tilldelades epitetet Kungliga Dramatiska teatern. På lika villkor hade den att konkurrera om marknaden med Albert Ranfts mångförgrenade teaterimperium. Under trycket av de genomgripande ekonomiska förändringarna under och efter första världskriget kopplades dock staten i allt större utsträckning in som garant för verksamheten. Till en början skedde medelstilldelningen mer temporärt. Först i och med 1933 års teaterutredning reglerades den så att staten i princip påtog sig ansvaret för driften. Detta skedde på det uttryckliga villkoret att teatern skulle delta i ett antal riksomfattande turnéer. Turnéverksamheten upplevdes dock snart som ett hinder för den ordinarie verksamheten. Först i början av 1950-talet lyckades teaterledningen helt avveckla detta engagemang. Statens grepp om teaterns organisation slappnade dock inte, snarare tvärtom. Dramaten har kommit att fungera som en kulturinstitution vars verksamhet i allt väsentligt regleras av statliga förordningar. Utvecklingen från kunglig privatteater till helstatlig kulturinstitution är alltså linjär.
« Index