Dramaten sida 56
Ser man däremot till repertoarens utformning genom åren, kan man urskilja ett mera cykliskt förlopp. Under de två första decennierna präglades utbudet av viljan att tillfredsställa olika smakriktningar hos den borgerliga publiken. Pjäsvalet befrämjade en scenkonst inriktad i första hand på den enskilde skådespelarens prestation. Teatern ville mer roa och behaga än oroa och engagera. Från slutet av 1920-talet fram till slutet av 1930-talet syftade Dramatens repertoar till att vid sidan av svenska debattdramer introducera internationell, ofta samtidskritisk dramatik. Teatern skulle vara ett forum för samtidsfrågor. Perioden innebar också ett totalt genombrott för den moderna regikonsten med dess krav på förnyad scenteknik och utvecklat ensemblespel. Pauline Brunius chefstid medförde något av en återgång till repertoarpolitiken från seklets början. Den påtagliga ledan vid all ideologidebatt gjorde att teatern efter andra världskriget koncentrerade sig på existentiellt inriktad dramatik. Scenkonstnärerna intresserade sig samtidigt mer för estetiska experiment. Perioden från 1948 till 1963 anknyter i viss mån till den repertoar som utmärkte Dramaten under de första decennierna av 1900-talet, naturligtvis med hänsyn tagen till de ändrade historiska förhållandena. På samma sätt kan man säga att programpolitiken under det slutande 1960-talet och 70-talet med dess inriktning på politisk teater tog fasta på arvet från mellankrigstidens ideologiskt medvetna repertoar.
Det sker alltså en kontinuerlig avlösning mellan å ena sidan en existentiellt inriktad dramatik och å den andra en samtids- och samhällskritisk, mellan en scenkonst som vill se spelplatsen som ett konsttempel och en som vill göra den till ett debattforum, mellan en traditionsbevarande nationalscen och en nutidsförankrad folkteater.
« Index