Dramaten sida 6
Scenkonsten på Dramaten hade inte bara vunnit ett helhjärtat erkännande inom rikets gränser utan hade även fått motta en rad bevis på internationell uppskattning i Paris, Wien och New York. Detta mål hade visserligen aldrig föresvävat Gustav III, men skulle i hög grad ha tilltalat den gamle kosmopoliten. Samtidigt hade Gierow tonat ner kravet på att odla den inhemska dramatiken. Även om Expressen vände sig mot formerna för tillsättningen av Dramatenchefen, så framhöll ledarskribenten samtidigt Gierows förutsättningar för att bli en god ledare för den ärevördiga kulturinstitutionen. De insiktsfulla men personligt hållna formuleringarna vittnar om att det sannolikt var Gierows gamle vän Ivar Harrie som hållit i pennan:
Hans svaghet för subtilitet i de grekiska kyrkofädernas stil och hans i grunden konservativa känsloinställning torde lyckligt motvägas av hans kringsyn och starka vilja till oväld — det vet man från hans kritikergärning. Och framför allt — förtal och intriger måste sträcka vapen inför hans ovanliga förening av personlig charm och fast, nästan donquijotisk moralisk hållning. Det är en ovärderlig tillgång för en teaterchef. (Expr. 16.12.1950.)
Själv var Gierow vid tillträdet väl medveten om ”att Nybroplan har visat sig kunna vara en av de blåsigaste platserna här i landet”. Ett år före sin avgång framhöll han i en tillbakablick i en dansk tidning, att det förvisso hade inneburit ett nervpirrande jobb att vara chef för Dramaten, men att ledarskapet samtidigt utgjort en stimulerande utmaning. Inom Dramatens murar ”findes så megen kunstnerisk energi, som skal udløses. På det sæt overgår et teater alle andre arbejdspladser. På en gang uroligt og lokkende og inciterende.” (Politiken 1.5.1962.) Expressens förutsägelser visade sig alltså enligt Gierows egen utvärdering i allt väsentligt riktiga.
« Index