Dramaten sida 7
Sitt något koncilianta väsen till trots undgick Gierow inte helt interna konfrontationer med ett och annat självmedvetet konstnärstemperament. Som gammal teaterledare tillät sig t.ex. Olof Molander en gång 1956 att ta bladet från munnen för att i ett brev till Gierow avslöja,vad han tyckte om regissörernas försvagade ställning:
Min anställning vid teatern, även i den lösliga form den har, ger mig ju när allt kommer omkring icke rätt att frånsäga mig ett arbete, som teaterledningen anförtror mig. Att jag inte desto mindre och trots min känsla för ordning och disciplin vid teatern har gjort det, beror, som Du väl själv inser utan mitt påpekande därpå, att Du, genom att beröva förste regissörerna den insyn i arbetsplaneringen som av tradition och reglemente tillkommer dem, själv har lossat på disciplinens band och dessutom, alldeles som när det gäller barn som man förbjuder att göra det eller det, genom maktcentraliseringen skapat ett slags trotsinställning hos de medarbetare Du borde lita mera på. [—]
Du har ju alldeles rätt när Du vid hanterandet av så många stridiga viljor och intressen använder Dig av delikata medel för att genomdriva vad Du anser riktigt — Du är så till vida en utmärkt människokännare. Och vad Du uppnår, det är utan tvivel maktfullkomlighet. Men Du tänker inte på, att man efteråt, sedan man av lojalitet fogat sig, börjar fundera över varför man egentligen gjort det, ty de förespeglingar som inkluderas i Din metod, realiseras aldrig. Vad tror Du blir resultatet, hos A, hos B eller hos Olof Molander? Man känner — i varje fall jag — att Du i själva verket inte alls bryr Dig om de meningsyttringar som Du efterlyser, att Du på förhand bestämt Dig för hur Du vill lösa en fråga, oavsett den rådfrågades syn på saken, att Du frågar av artighet.
« Index