Förordnade teaterchefen Bergman anförde, att till följd av det auktoritära system, som tidigare rått här och i andra länder, har skådespelarna av tradition ej haft någon insyn i eller inflytande på teaterns skötsel och drift. Den ansvarsfrihet som detta innebär har i många fall lätt gått över i ansvarslöshet och ofta nog medfört en rotlöshet hos skådespelarna. Mot denna bakgrund föreslog teaterchefen Bergman, att teaterns artistkår skulle anmodas att inom sig utse ett representantskap, bestående av fem skådespelare. Denna delegation skall givas full insyn i teaterns skötsel och ha möjlighet att låta kalla regissörer och representanter för teaterledningen till sina sammanträden. Speciellt i vad avser repertoarval, rollbesättningsproblem och disciplinfrågor skall delegationen givas full insyn. Beslutanderätten skall dock ligga hos teaterchefen, men, ansåg herr Bergman, skulle även en form av vetorätt för representantskapet kunna övervägas.

Ingmar Bergman inledde alltså en demokratiseringsprocess inifrån av Dramaten som institution. Reformen var i lika hög grad tidstypisk som personligt betingad. Det demokratiska genombrottet hade nu genomsyrat svenskt samhällsliv i så hög grad att arbetsrutinerna även i de statliga verken och institutionerna börjat påverkas. Trots många skiftningar genom åren pågår processen ännu. På gott och ont har den fått djupgående konsekvenser för den konstnärliga verksamheten. Repertoaren har kanske fått en rikare utformning, och den konstnärliga ledningen har visat större villighet att överträda gränserna för tidigare epokers program för nationalscenen. Samtidigt har den haft svårare att hävda Dramatens stilbildande särart. I det avseendet har den demokratiseringsprocess som inleddes vid Gierows avgång samverkat med utbyggnaden av massmediasamhället (se nedan). Detta förlopp är dock, som H.C. Andersen brukade säga, en helt annan historia som inte skall berättas här.

föregående sida nästa sida

« Index