Anders Rybergs minnen av Karl Ragnar Gierow från åren 1969 till 1982 på Svenska Akademien
Karl Ragnar Gierow anställde mig i maj 1969 som föreståndare för Nobelbiblioteket vid Svenska Akademien och samtidigt som sekreterare i Akademiens Nobelkommitté. Under åtta år arbetade vi sida vid sida i Börshuset, där Akademien och biblioteket disponerar över parallella lokaler, Akademien med sekreterarrummet och sessionssalen på ömse sidor om den magnifika Stora Börssalen, där Akademien instiftades i mars 1786, och biblioteket på baksidan åt Storkyrkan. Karl Ragnar var Akademiens ständige sekreterare och också ordförande i Nobelkommittén t o m maj 1977. Med Akademien som huvudman för biblioteket var han min chef och som sådan utomordentlig. Någon gång under den första tiden ville jag fråga honom till råds i ett ärende som rörde biblioteket men fick till svar: ”Angelägenheter på andra sidan tröskeln till biblioteket är inte min sak”. Även om jag gick miste om hans råd betydde svaret att han visade mig fullt förtroende, något som jag satte stort värde på. I viktiga avgöranden, som t ex frågan om bibliotekets trängande lokalbehov, något som naturligtvis låg utanför mitt mandat, agerade han emellertid kraftfullt, diplomatiskt och framgångsrikt. Han skaffade biblioteket tillgång till en av de stora källarna i Börshuset i komplicerade förhandlingar med Stockholms stad och Stadsmuseet, som använde den som lagerlokal, och han utverkade mycket stora anslag, bl a från en av Wallenbergsstiftelserna, som var nödvändiga för ombyggnaden och inredningen.
Vårt samarbete löpte helt friktionsfritt, men jag kan inte säga att jag kom honom nära. Det fanns i Karl Ragnars väsen en viss distans, åtminstone som jag, en betydligt yngre tjänsteman, upplevde honom, kanske bidrog till det intrycket hans mörka glasögon, som han alltid bar på grund av en ständig katarr. Han berättade att han, till sin förvåning, aldrig behövde dem, när han på somrarna som passagerare medföljde P & O:s fraktfartyg på Medelhavet, resor som han ägnade åt sitt författarskap. Jag misstänkte att vinden skingrade röken från de stora cigarrer av märket Manne, som han mer eller mindre kedjerökte? Apropå hans arbete såg jag honom sitta och skriva på kaféer i Gamla Stan, fullständigt oberörd av livet och oväsendet omkring honom. Jag avundades honom en sådan koncentrationsförmåga.
Det är således Karl Ragnar mest som privatperson, alltid kvick och slagfärdig, som jag minns honom från tillfällen, då jag råkade vara i närheten. Ett sådant var ett s k Nobelsymposium, som Akademien hade ordnat och dit inbjudit bl a W H Auden. Karl Ragnar kommenterade med beundran och respekt skaldens djupt i alla riktningar fårade ansikte, ett egenartat landskap: ”det utseendet har dragit stora anläggningskostnader”. Samma års Nobelpris gick till Samuel Becket, ett storartat val tyckte jag. Nobels testamente innehåller emellertid de mycket diskuterade orden ”i idealisk rikting” som villkor för de prisbelönade författarskapen. Vad de än betyder bör de nog tolkas som något för mänskligheten positivt. Man kan tycka att en viss svårighet skulle ha förelegat beträffande Beckett, vars verk utvecklades mot en enda stor suck. Jag beundrade därför Akademiens prismotivering, som jag bara antog att Karl Ragnar låg bakom: ”för en diktning, som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”. En anspelning på den nobelska testamentsformuleringen kom helt oväntat från Karl Ragnar vid ett annat tillfälle, när vi båda råkade stå bredvid varandra framför en rekonstruktion av Nobels laboratorium och jag undrade, hur Nobel kunde fortsätta sitt arbete, när hans yngre bror hade sprängt sig själv i luften ”en broder i idealisk riktning”.
Jag hade nöjet och förmånen att få vara med på middagarna efter högtidssammankomsterna den 20 december, utomordentliga middagar, där ständige sekreterarens välkomstskål utgör enda talet och samvaron, maten och vinet kommer i första rummet – kanske lika gärna i omvänd ordning. Karl Ragnar var en utsökt vinkännare och under hans sekreterartid hade Akademien dessutom testamentariskt fått tillgång till en utmärkt vinkällare. På den tiden slutade dessa middagar med efterföljande kaffe och konjag första långt in på småtimmarna. När taxibilarna väntade befann sig Karl Ragnars frack i upplösningsstadiet men inte hans replikkonst. I sorlet och mörkret var det någon av de utströmmande gästerna som ropade: ”har du varit Dramatenchef?” – ”jaa .. hur har du kunnat får reda på det?
Det hörde till min syssla att läsa korrektur på Akademiens handlingar. Ett år då volymen innehöll en text av Karl Ragnar, ansåg jag i mitt uppdrag att påpeka att ett visst ord inte stod i någon ordbok. Det ordet finns inte, sa jag. ”Men nu finns det”, kom det omedelbart. Jag fann honom suverän.
« Index