Min herre!

Ni stod från ungdomen Hjalmar Gullberg nära och Ni är en av dem som vet mest om den döde vännen och den store diktaren. Ni hade kunnat böja Er ännu djupare över hand livs hemligheter, men Ni har avstått från detta. I Ert vackra minnestal har Ni nästan helt och hållet utelämnat data. Ni har inte dröjt vid en skildring av Hjalmar Gullbergs yttre liv utan i stället sökt Er in mot hans diktnings väsen och innehåll; och Ert tal har blivit ett porträtt, som inte står något annat efter: genom hans egna verk låter Ni oss se honom som han var: en diktare i sin dikt.

 

Hjalmar Gullberg var en av de störta svenska lyrikerna i vårt sekel. Han var eller blev en livets och kärlekens, en lidandets och förgängelsens sångare, känsligt öppen för sin samtids rörelser och problem också när han – skyggt eller bittert – tycktes undvika dem. Några av hans diktnings källådror fanns i det för länge sedan förflutna i den klassiska forntiden, som den speglades i hans dikter, hans tolkningar och omdiktningar. Men även vår tids diktning på många språk och från många kulturområden fångades in av hans vakna blick medan han själv, under livsvandringen, förnyade sig med ständiga grepp in mot det nya. Han var en man som häftigt eller långsamt undersökande böjde sig fram och såg ner i tidens brunn och fann det förflutnas spår och gåtor eller in mot sitt eget jag för att söka svaren på frågorna om livets mening med människan. Diktaren Hjalmar Gullberg gav sin tolkning av bilderna, sina svar på frågorna, ibland med låg, viskande röst, ibland som ett skrik ur själen, ur hjärtat. Impulsivitet och behärskning finns som bakgrunder i hans höga konst, där känsla och reflektion har ingått en så sällsynt ädel förening. Formen fyller de strängaste krav, och han själv fyllde den formen, de formerna, med ett innehåll som var hans eget livs: glädje och smärta, tillvarons erfarenheter och en kunskap om myten och verkligheten, om kulturernas skiftningar – en kunskap som var lärdom. Hans verk kom att betyda så mycket för många här i vårt land och jag tror att det verket kommer att betyda mycket för många – länge.

Han ägnade mycket av sin tid, av sitt liv, åt denna akademi, som han tillhörde i över två decennier. Också här var han en omutlig granskare, en mätare av värden, en utredare – en röst som i sin iver eller lågmäldhet påverkade många överläggningar och beslut. Hans lyrika känslighet och hans vittomfattande vetande förenades då med hans praktiska handlag vid ärendena. Också under hans långa sjukdom kom hans hälsningar till oss i form av råd, ställningstaganden och skarpsinniga omdömen. Vår respekt för hans personlighet var djup och – om jag får säga det i enkla ord: Vi höll av honom mycket.

 

Även Ni, min herre, har i likhet med Er vän och företrädare här kunnat förena diktningen med en praktisk gärning i kulturens tjänst. Det är en gärning som är präglad av skarpsinnigt människointresse och vaken uppmärksamhet för vad som händer på kulturens och politikens områden. I Er filosofiskt väl underbyggda lyrik, dramatik och essäistik finns en underström av en kämpande humanism, som de, vilka på olika sätt samarbetade med er under 1930- och 1940-talens svartaste dagar, inte glömmer. Diktsamlingar som ”Ödletid” och ”Vid Askens rötter” och skådespel som ”Rovdjuret”, ”Färjstället” och det senare ”Cembalo” belyser på ett konstnärligt sätt Er riktning. Med lyrikens och teaterns medel har Ni på en gång skapat bärkraftig dikt, predikat förnuft och uppträtt till det bästa mänskligas försvar.

 

Ni är en ledare i teaterns värld men också en sökare. Ni följer noga med samtidens diktning medan Ni fördjupar Er i och tolkar det förflutnas. Ni är såväl i diktens som i diktbedömandets tjänst och Ni tjänar båda väl: med ömsinthet, stor begåvning och kraft.

 

Som en av Era gamla vänner och som beundrare av Ert verk, tror jag mig ha rätt att ge Er en förvarning om att här i Akademien väntar en hel del arbete för en man av Ert slag. Vi är övertygade om att den diktare, essäist och praktiska handlingsmänniska, som är förenade i Er personlighet, kommer att betyda mycket i vår krets, där jag nu hälsar Er varmt välkommen.

 

Sedan herr Gierow undertecknat Akademiens stadgar fördes han av sekreteraren till den stol (n:r 7) som han vid Akademiens sammankomster äger intaga och som förut innehafts av F. A. Von Fersen, A.G. Silverstolpe, A.C:son af Kullberg, C.A. Hagberg, W. E, Svedelius, N.F. Sander. A.T. Gellerstedt, Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf och Hj. R. Gullberg.

 

« Index