Hem » Ämbeten » Svenska Akademien » Kerstin Ekman

(1983)

Min herre!

Idag för fyra år sedan läste Karl Ragnar Gierow en nyskriven svit av dikter i denna sal. Hans röst var svag, präglad av sjukdom och trötthet, kanske svår att uppfatta för dem som inte kände honom väl. Men den var i sin bräcklighet fylld av trots mot den nedbrytning av hans krafter som fortgick och av tacksamhet för vad han undfått och kunnat fullborda. Under sina sista år deltog han hela tiden i Akademiens arbete. Det fanns en motkraft i honom, en trotsig och hoppfull envishet som motsade den beredskap, ja, den längtan att dö som kom till uttryck i de sena dikterna. Han arbetade, han planerade till sin sista dag. Han hoppades att kanske ännu en gång komma i det tillstånd då han kunde skriva dikt. Den sista sommaren skrev han intensivt, fylld av glädje över vad som hände honom.
Ni kände Karl Ragnar Gierow sedan lång tid tillbaka och Ni har gett en mångfasetterad och insiktsfull bild av hans personlighet och av hans verksamhet inom många områden då hans krafter ännu var obrutna. I Akademien var hans insatser under tjugoett år utomordentligt betydande och arbetskrävande. I en artikel från 1975 kallar han Akademien med en polemisk udd som inte var honom främmande för ”ett slutet sällskap”. Men det var egentligen inte en exklusivitet eller ens en hemlighetsfullhet utöver den i prisfrågor nödvändiga sekretessen han avsåg med sin formulering. Under sina tretton år som sekreterare hade han besvarat många brev från arga skattebetalare. Det var honom ett nöje att påpeka att ingen i egenskap av skattebetalare behöver bekymra sig det ringaste om Akademiens göranden och låtanden. Han betonade att den var en självständig institution som inte existerade av skattemedel eller statliga subventioner och följaktligen inte var och inte är skyldig att redovisa inför den ena eller den andra statliga myndigheten eller politiska regimen. Han var angelägen om att den skulle stå fri gentemot trycket av yttre opinioner. Han insåg att Akademiens möjligheter att göra en insats som en av motkrafterna i ett allt hårdare centraliserat kulturliv stod och föll med dess ekonomiska oberoende. Han gjorde därför en betydande insats i den ekonomiska förvaltningen och stödde också Akademien med generösa donationer. Han var road av de administrativa bestyren och kunde i brevväxlingen med myndigheter utveckla en stilkonst som stod essayistiken nära. Ofta betonade han att utdelandet av Nobelpriset var en relativt ny uppgift som akademien tagit på sig; han var djupt engagerad i den språkvårdande verksamheten. Det var i Akademiens språkkommitté som jag första gång mötte honom i vardagligt arbete. Han läste då korrekturet till den nya upplagan av ordlistan och han hade filosofens öga för inadvertenser och suddigheter i ordförklaringarna.
Karl Ragnar Gierow blev med åren djupt förbunden med denna akademi och dess traditioner. Hans engagemang hade också en lättsamt humoristisk, ja, ironisk sida. Men ironi eller inte – han var road, iklädde sig gärna vad han kallade ”de manliga bijouterierna”, de prydnader som i så rikt mått glittrar här i kväll. Han stimulerades av fest. Där var han en självklar medelpunkt, där blommade hans spiritualitet. Då kom de goda skratten, de vidunderliga berättelserna och de florettstötar hans snabba ingenium kunde leverera. Inför den dikt som höll måttet för hans höga krav och starka sensibilitet visade han stor ödmjukhet. Men han böjde inte nacken för vem som helst eller för vad som helst. Den ödmjukhet som fanns i hans väsen bodde samman med en robust självtillit som ibland fick den raljanta arrogansens förtecken.
Denne man som levde så rikt och så arbetsamt, i djupa och krävande engagemang, i glitter och ståt, i uppdrag och upptåg, genom vars liv en ström av människor drog, hjälpta, stimulerade, roade, hade en sida vänd mot ensamhet och isolering. Där höll han en beredskap för djup vänskap och kärlek, där inväntade han de sällsynta ögonblick då en människa anar något om varför hon kommit till denna larmande plats, iklätt sig de bijouterier och insignier som hör det världsliga till; varför hon lever när hon ändå skall dö.
”Krav och budskap jag en gång känt
tänder mig aldrig mera
– lyssnar ständigt men inåtvänt
vänder mig aldrig mera.
Kanske såg jag hur starkt och rent
livet är, men jag såg för sent
när jag visste att allt som hänt
händer mig aldrig mera.”

Det är djupt smärtsamt för oss att veta att vi aldrig hör den rösten mer i denna krets av vänner och arbetskamrater.
Eder trajektoria har vid flera tillfällen korsat Karl Ragar Gierows och löpt samman med den i Eder verksamhet som kritiker och förlagsman och i arbetet vid Nobelinstitutet. Ni efterträder en man som Ni kände väl och vars bild Ni tecknat med stor känslighet och blick för de fruktbärande motsatserna i hans personlighet. Eder kritiska gärning har alltid kännetecknats av stark inlevelseförmåga och blick för kontraster, av vilja till nyansering och av lätthet och spiritualitet i framställningen.
Ni började som romanist, lockades över till litteraturvetenskapen där Ni med ett banbrytande arbete om den danske diktaren Henri Pontoppidan inledde en sällsynt gedigen och av starkt personligt engagemang präglad forskarbana. Ni skrev en roman, ”Vännerna”, som ger en värdefull tidsbild och tillika ett oförglömligt porträtt av en ung och ömtålig människa. För fyra år sedan visade det sig att Ni lyckligtvis inte övergivet skönlitteraturen då Ni publicerade en volym dikter och prosa-lyriska stycken med utsökt ton. Ni har ständigt fördjupat Edra kunskaper i de språk Ni har så stor förtrogenhet med och detta har varit av stort värde i de utredningsarbeten Ni gjort för Akademiens räkning. Det är en glädje för mig att få hälsa Eder välkommen och jag ber Eder nu att sedan Ni undertecknat Akademiens stadgar intaga Eder plats på stol nummer sju.

—————————

Sedan herr Ahnlund undertecknat Akademiens stadgar fördes han av sekreteraren till den stol (n:r 7) som han vid Akademiens sammankomster äger intaga och som förut innehafts av F.A. von Fersen, A.G. Silverstolpe, A. C:son af Kullberg, C.A. Hagberg, W.E. Svedelius, N.F. Sander, A.T. Gellerstedt, Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf, Hj. R. Gullberg och K R Gierow.