Hem » Ämbeten » Svenska Akademien » Dag Hammarskjöld

– Karl Ragnar Gierows tal vid Minnesstunden på Gärdet 1961

Han mötte sitt öde när han föddes. Han blev döpt till Dag, för att med honom skulle det ljusna. Vid hans vagga stod Freden, stod viljan till samförstånd, önskan om endräkt, förmågan att förlikas.
Från sin nyfödde yngste son for hans far raka vägen till Karlstad för att medla i den unionskris, som då höll på att skaka vårt hörn av världen i bitar. Han växte upp på Slottsbacken i Uppsala, länsresidenset med Vasatid i murar och bjälklag och ett ämbetsmannaarv av oböjlig plikttrohet och redbar möda liggande som ett eko under loften. Från ett sådant utgångsläge löpte den bana ut, som efter sin sista åtta-åriga svindlande stigning störtade till marken för en oförklarad katastrof i gåtfullt mörker över en främmande världsdel. Det finns i det mörkret en enda självlysande ljuspunkt, och det är han.

Han sa en gång i ett brev: ”Lustigt att en timme från Lund finna så orörd natur bortom alla vägar, där man likväl känner sig mitt i det välsignade Europa.” Det var sin gård i Skåne han tänkte på, där han satt i New York och skrev. Han kunde längta hem, kanske mer och mer för varje år, hem till anhöriga och vänner, till landskap och andlig miljö. Likväl var han inte hemlös i den värld, där den avgörande delen av hans gärning utfördes. Han var hemma, varhelst han kom i världen, för han var hemma, där han gjorde gagn. Och det gick en rak linje, en klar inre förbindelse från ämbetsmannahemmet på Upplandsåsens krön till 38:de våningen i Förenta nationernas högkvarter med dess utsikt över jordens alla länder.

En gång när vi skildes i New York, stack han i min ficka en nyckel och sa:” Den kan vara bra att ha, om du kommer hit, och jag är borta”. Det var nyckeln till hans bostad, som var alltigenom personlig och privat och som ändå, genom hans befattning, i kraft av hans väsen och upplevelser, genom hela inriktningen av hans strävan och omfattningen av hans intressen var en mötesplats för det internationella, präglad av hans förmåga att bjuda förståelse och finna utbyte om än aldrig så långt borta från den egna tröskeln. Men nyckeln jag fick hade en firmastämpel från Eskilstuna; låset till hans hem var svenskt.

Han hade ett starkt nationalmedvetande utan spår av nationalism. Det sista fann han i egentlig mening inskränkt. Men just känslan för det egna landets art och värde födde hos honom blicken och respekten för andra länders egenart, för deras krav och gåvor. Inte för intet var han särskilt kallad att teckna minnet av Linné, Lapplandsälskaren och världsmedborgaren. Det fanns mellan honom och den okrönte härskaren över blommornas förenade riken en frändskap, som gick till grunden. Han var, såsom den unge Linné, det ljusa geniet. Livets gode vän, den ljusaste människa jag känt.

I somras, med bolmande oro inom synfältet varhelst han vände blicken från sin plats i FN, skickade han konceptet till meditation från Slottsbacken i Uppsala. Han låter den mynna ut i ett möte mellan den unge nypromoverade, på språng ut mot sin gärning, och den åldrade akademikern, som återvänt och ”mäter distansen mellan vad han hoppades och vad han förverkligade”. Uppsatsen slutar med orden: Hur många återvände som segerherrar? Hur många kommer tillbaka?”

I förmiddags kom han tillbaka, på väg till sitt Uppsala, och han kom som en segerherre. Det är vad vi måste tro. Om ett ögonblick håller vi en tyst minut för honom, och jag kan höra den glida runt hela det klot, som nu sörjer honom så som kanske aldrig förut en enskild man har blivit sörjd. Det är en sorg, som vi inte vill bli av med, som vi vill bevara, därför att den är oss livsviktig och ger oss styrka. Och jag ser den minuten fortsätta att glida runt denna stackars jord, oavlåtligen, inte som en skugga utan som en strimma av outsläckligt ljus, en glimt av Dag.