Hem » Ämbeten » Svenska Akademien » Inträdestal i Svenska Akademien

den 20 december 1983
av
Knut Ahnlund

Karl Ragnar Gierow levde under mer än ett halvsekel ett rikt och fruktbart dubbelliv i ordets tjänst, som dess brukare och dess förvaltare, som diktare och ämbetsman. Sannolikt har ingen svensk författare haft en så allsidig praktik på de marker som gränsar till dikten och försvarar den; antagligen har ingen så dynamisk och mångsidigt erfaren administratör varit en så snillrik skribent. Han var lyriker och dramatiker, kritiker och översättare, essäist och reseskildrare. Han var förlagsman, radioman, tidningsman, teaterchef och sekreterare i denna Akademi. På alla dessa områden gjorde han bestående insatser. Med en underbar lätthet rörde han sig mellan de arbetsrum där han tänkte och skrev och de mötesrum där han samtalade och beslöt. Denna växelverkan bildade rytmen i hans liv och var hans naturliga andning.
Hur kunde så mycket bli gjort under ett enda liv, låt vara att han fördubblade det? De flesta av oss känner åtminstone delvis förklaringen: hans huvud fungerade med en gåtfull snabbhet och säkerhet, gav honom de rätta orden i det rätta ögonblicket, och oftast också de rätta idéerna. Också hans nerver fungerade, de hörde inte av sig i otid. Sigfrid Siwertz sade en gång i förskräckt beundran om Albert Engström: ”Det kan inte vara någon sinekur att vara kropp åt Albert.” En av Gierows nära vänner som sett honom verka på alla fronter lånade denna tanke och skrev om honom: ”Det kan inte vara någon sinekur att vara hjärna åt Karl Ragnar.” Men jag är inte säker på att hans förmodan var så välgrundad: denna hjärna tycktes befinna sig som bäst när den hade som mest att bestyra.
Han citerade ibland med halvt instämmande, om andra författare, ett visdomsord som man lagt i munnen på många snillen: geni är arbete. Han visste att det var en inspirerande halvsanning. Hans nära vän från Orkneyöarna, Erik Linclater, sade om honom: ”He has a passionate distaste for sleep.” De orden beskriver bättre än de flesta hans alltid vakna ingenium.
En gång när han stod vid mitten av sin bana, som teaterchef, höll han ett tal för sina danska gäster från Det Kongelige Teater. Han berättade om en ungdomsdröm han haft: att vara brovakt någonstans i det inre av Småland, att bo där och öppna slussen en gång om dagen, helst inte oftare. Det kan låta som ett skämt men är det säkert inte. Djupare sett är denna dröm inte oförenlig med Karl Ragnar Gierows liv och gärning. Det finns tecken som tyder på att ensamheten och bortvändheten utövat en sugande lockelse på honom. I en av hans svåraste och mest komprimerade dikter, Solo om pelaren och tornet till brädden fylld av en inre tvedräkt, ser vi de frestelser han varit utsatt för, hör deras marknadsrop och återfinner honom i vimlet av varandra korsande anbud. Pelaren är här stylitens boning i öknen, tornet är Babelstornet, det larmande gemensamhetslivets samlingssalar. Här viner de skarpa argumenten från båda sidor, och summan är djup villrådighet. Gierow valde ingendera av dessa tillhåll för gott, han flyttade mellan dem. Och härmed är jag framme vid det som jag inledningsvis kallade hans dubbelliv: handlingen attraherade honom oupphörligt, men förr eller senare hörde han en klar flöjtton kalla honom bort, och han följde den genast. Vad nu först handlingslivet beträffar: han tyckte om att kunna verka för sin sak, inte bara tala för den. Han hade lust och begåvning att vara tillsammans med andra. Han bjöd på sin esprit och hans medspelare lyftes in i en sfär av lätthet och grace. Det talade språket stod på hans sida i om möjligt ännu högre grad än det skrivna. När han varit borta på ensamma uppdrag längtade han till befolkade trakter, med en lidelse som efter en lång abstinens. I en dikt som heter Gudstjänst finner vi medmänsklighetens paradoxala räknestycke:

Fattig, fattig den som själv skall ge sitt liv ett innehåll,
ty dess summa är ett tal som ökas när det delas.
Odelbart är bara ett tal, individens: noll,
nitens nummer, vinsten som förfelas,

När vi betraktar de två stora karaktärsroller som han med sådan briljans kreerade bör vi notera att övergången ofta var mjuk. En god del av vad han skrev under årens lopp har prägeln av handling. Hans journalistiska och kritiska dagsverken fyller sju tjocka klippboksvolymer, allt outgivet. Här är inte bara en betydande del av flera årtiondens litteratur bedömd i en anda av rättvisa, engagemang och sakkunskap, här är många av samhällets sektorer granskade med argusögon. När man står inför dessa till dels gulnade lägg av konserverade aktualiteter märker man hur de lever upp på nytt, och tiden med dem, genom kommentatorns överblick och polemikerns eleganta florettföring.
Men flöjttonen drog honom oemotståndligt. När han här på denna plats för idag tjugutvå år sedan talade över sin vän och mästare Hjalmar Gullberg formade han hela sitt anförande till en betraktelse över bortvändhetens tema, ensamheten som öde och krav, och kärlekens ingrepp i detta mönster. Och han citerade ur dikten om enslingen Euripides på Salamis:

Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land.

Gierow tillhörde själv detta brödraskap, oftast som korresponderande ledamot, tidvis med hemortsrätt. Det är omvittnat att hans förhållande till muserna var dramatiskt, de besökte honom utan förvarning och förändrade hela hans varelse; hos få andra diktare var gränserna så skarpa mellan vardagen och det skapande ögonblicket.
En annan spänning som utan svårare urladdningar upprätthölls inom ramen för hans fruktbara dubbelliv var denna: i hela hans mogna lyrik och i dramerna dominerar en djup mollton, ställvis med inslag av en behärskad kosmisk förtvivlan. Särskilt för dem som betraktade honom på avstånd via skrifterna föll det sig lätt att föreställa sig att hans innersta väsen var misantropi. Men hans innersta väsen kommer vi inte åt om vi ställer sådana exklusiva krav på tolkningen av hans gåta. Vämjelse vid världen och mänskosläktet, etsande självförakt, sorg över tillvarons orimliga motsägelser, sådant fanns som en del av hans livserfarenheter och han bar dem med sig hela vägen. Men de blev aldrig härskande egenskaper, det var mot deras mörka bakgrund som han utvecklade en storartad aptit på världen, den yttre geografien, historien och filosofien, konsten och vännerna. Hans liv hölls i dynamisk, rörlig balans mellan de tyngande och de lyftande krafterna.
Ett tredje förbryllande drag i det ansikte han vände mot världen var detta: en vid krets av vänner och anförvanter har vittnat om vilken fest det var att träffa honom, vilken värme som utstrålade från honom. Men det finns också de som uppfattade honom som en människa med starka förbehåll och en viss slutenhet, skygghet. Inte heller denna antinomi kan upplösas med någon psykologisk trollformel. Jag har själv upplevat Karl Ragnar Gierow från båda sidorna, åtskilliga år då distansen tycktes omöjlig att inhämta, och sedan, en afton då den krympte till nästan ingenting. Vilket gåtfullt och känsligt nervsystem som reglerar mänskors kontakter och blockeringar.
Gierow har varit sparsam med tillbakablickar och det finns stora luckor i vår kunskap om hans tidiga år. Två vackra essäer finns emellertid i Europa och tjuren, den ena ett barndomsminne från farfars prästgård, den andra ett ungdomsminne från Helsingborg, hemstaden. I sex-, sju- och åttaårsåldern bodde han på somrarna hos prosten i Hjärnarp utanför Engelholm, en lycklig tid som betydde mycket för hans utveckling. Denne farfar, Carl Oscar Gierow, som han älskade högt, var prost och folkskoleinspektör, och märkvärdigt nog hade hans son, Karl Ragnars far, samma yrken. Det vill säga, Pär Arvid Gierow var folkskoleinspektör och präst, i denna ordning, skolgärningen var för honom huvudsaken, fast han var regementspastor också. Som ung lärare hade han förälskat sig i en av sina elever, en femtonårig flicka som hette Astrid Sjöblom. Kärleken befanns besvarad och i sinom tid gifte de sig och slog sig ner i Helsingborg. Som bostad hade de fått tag i en gammal herrgård som plötsligt kommit att stå mitt inne i en ny stadsdel, på en höjd i stadens utkant i söder. Eneborg hette den, här var mäktiga utrymmen och en jättestor fruktträdgård där alla traktens barn tilläts komma in och plocka fallfrukt. Fallfrukt kan ju vara ett tänjbart begrepp, och det sörjde besökarna för att det blev. När första kristiden kom erbjöd en frukthandlare på ett bräde 3 000 kronor för årets skörd, en enorm summa på den tiden, mot löfte att intet undanhölls. Husfadern och husmodern på Eneborg höll rådplägning och beslöt att avslå anbudet. Gästfriheten fortsatte och inte bara trädgården men också huset stod öppet också i fortsättningen. Om detta och annat har Fru Astrid berättat i några fina minnesbilder nedtecknade på äldre dagar. Hon tillämpade en efter tidens mått fri uppfostran, de fyra barnen växte upp i en atmosfär som var lätt att andas. Karl Ragnar som var näst äldst var så intellektuellt brådmogen att hans mamma ibland tog sig för huvudet. Fjortonårig skrev han en uppsats om vikingatågen som skulle ha gjort sig briljant på studentnivå – i dagens skolsystem skulle den överhuvud taget inte ha kunnat inpassas. Han hade förutom goda kunskaper också ett gott självförtroende: en termin fick han sänkt sedebetyg. Han gick till rektorn och påpekade att han fått höjt i de flesta ämnen men sänkt i flit. Som han alltid senare skulle göra argumenterade han logiskt: ”Jag måste då dra den slutsatsen”, sa han, ”att det inte är något fel på mitt huvud.” När han var sexton år gammal dröjde han sig en kväll kvar på biblioteket. En ung dam stod vid hans bord och påpekade att det var stängningsdags. Han såg upp mot henne, och både för honom och henne var klockan annorlunda slagen. Hon hette Karin Helmer.
Han hade skrivit åtskilligt redan under skoltiden, och under studentåren i Lund dyrkade han både sällskapsliv och filosofi, både centrallyrik och studentspex. Hans närmaste vänner var en del äldre än han själv, där fanns Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, Ivar Harrie, Sigfrid Lindström. Själv var han kretsens Benjamin, och under många år framåt förblev han den yngste i de sammanhang där han rörde sig. På Birger Sjöbergs begravning i maj 1929 kom han att gå bredvid Fredrik Böök i processionen. De åt middag tillsammans och bekantskapen odlades. Ett år senare dog Göran Lindblad som var litterär rådgivare på Norstedts förlag. Böök anbefallde Gierow som fick platsen. Han var då 26 år men hade redan vidsträckta förbindelser och kom att lotsa åtskilliga yngre och äldre författare till förlaget, Frans G. Bengtsson och Ingvar Andersson var två av dem. En tredje, Hjalmar Gullberg, fanns där redan, men för hans skull fick den nye medarbetaren ställa kabinettsfråga: en diktsamling av Gullberg befanns tvivelaktig, Gierow sade till ledningen att om man tackade nej till den tackade man också nej till hans egna tjänster. Man tog samlingen som blev Gullbergs genombrott.
På den tiden styrde ännu de höga juristerna ganska direkt också på den skönlitterära sidan – kammarrättsrådet Conrad Carleson satt ännu kvar, han hade enligt Göran Lindblads ord till Olle Holmberg, ”en naturlig ovilja mot att ge ut böcker”. Gierow bidrog verksamt till att den syssla han hade fick ökad prestige gentemot ledningen, och Torsten Laurin häpnade över hur en så ung man kunde uppträda med så stor säkerhet och pondus. Det var ingen lätt uppgift han hade, han var författare och författarnas vän, men å andra sidan var han förlagets representant. Hans äldre vän Frank Heller gjorde honom en gång vissa vittgående förslag av ekonomiskt känslig art. Gierow svarar i ett brev att han tyvärr bara är ”litterär departementschef hos en enväldig monark”, och han var tvungen att dämpa sin väns övertro på förlaget. ”Även Norstedts”, skriver han, ”har hyst och hyser författare som anse att förlaget uteslutande fungerat som en effektiv nödbroms på den eljest naturligt förlöpande försäljningen av deras böcker.””Inte heller Norstedts”, fortsätter han, ”är ett litet författarparadis på jorden, där saliga litteratörer vanka av och an i korridorerna lyckligt vinkande åt varandra med tusenlappar.”
Det är möjligt att denna mellanställning bidrog till Gierows beslut att 1937 övergå till Radiotjänst. Han stannade där i nio år. Det fanns på den tiden något som hette föredragsavdelningen, ett svenskt bildningsinstitut som för länge sen slagit igen verksamheten. Man kan säga att Gierow dramatiserade föredragsavdelningen, han gjorde hörspel och högklassig underhållning av ofta ganska svåra ämnen, intelligensaristokraten visade sig vara en pedagog och folkbildare som lekte fram insikter hos en stor och tacksam publik. Kjell Stensson som var med honom dagligen under dessa år har berättat för mig att hans bestående intryck var dels den ordning och reda med vilken allt sköttes, dels fantasirikedomen och leklusten, en ovanlig kombination.
Under sina utflykter mellan Riddarholmen, Kungsgatan och Nybroplan hamnade Karl Ragnar Gierow också en tid i Klara, hos Svenska Dagbladet på Karduansmakaregatan. Han stannade där i fem år, som chef för den litterära avdelningen, tills han 1951 anförtroddes ledningen av Dramatiska Teatern. Det var en välmeriterad chef nationalscenen nu fick: ända sedan han i trädgården på Eneborg uppförde egna dramer och regisserade syskon och grannbarn hade han givit teatern en huvudpart av sin tid och sin lidelse. Som artonårig student hade han rest till Berlin för att se Max Reinhardts regi, och sedan hade han verkat genom tolkningar, adaptationer, teaterkritik och -historik, egna hörspel och skådespel. Han talade under sin tolvåriga ämbetstid ofta om det omöjliga i detta arbete och om ”den besinningslösa optimism, varförutan ingen människa blir teaterchef’. Med den förhandsinställningen var han väl rustad, han trivdes helhjärtat och dessa år var kanske hans lyckligaste. Under hans tid beslöts och genomfördes en stor inre ombyggnad av det tröga teatermaskineriet vid Nybroplan, den pågick under flera år och inkräktade åtskilligt på verksamheten. Den berörde främst den tekniska ekiperingen, det som fanns bakom, ovanför och omkring scenen, åskådarna märkte föga. Gierow lotsade sitt hus och sitt folk genom dessa prövningar och under sina fyra ämbetsperioder bjöd han på ett imponerande program av klassiskt och modernt, utländskt och svenskt. Någon teaterdemokrati fanns inte på den tiden, och inga repertoarråd, chefen och hans regissörer var tämligen enväldiga, och Gierow hade ett utmärkt förhållande till hela personalen.
Hans största utländska erövring är välkänd som något av en detektivbragd. Historien om de fyra svenska världspremiärerna på Eugene O’Neills efterlämnade dramer började en vårvinterdag 1951 vid ett samtal på Dramatentrappan mellan den blivande teaterchefen och Lars Hanson; det var av honom som Gierow sattes på spåret, och det var med Dag Hammarskjölds bistånd som han senare kunde hemföra Lång dags färd mot natt, Måne för olycksfödda, Ett stycke poet och Bygg dig allt högre boningar. Han hade medhjälpare, men vi ser honom just här i hans roll som inspiratör, i lag med människor som han eldade.
”Verkliga dramatiker har i alla länder och i alla tider varit mycket sällsyntare än poeter och berättare av samma klass, i gengäld har de ofta långt vidsträcktare verkningskrets i både tid och rum.” Så sa Karl Ragnar Gierow en gång, just här i denna sal. Man kan kanske diskutera om han har rätt men yttrandet säger en del om hur högt han skattade teatern och dramat som konstart. Det var naturligt att han själv skulle försöka sig i den svåra kansten. Hans egen seriösa dramatik, sex skådespel på blankvers, handlar alla om moral, om kampen mellan ont och gott, de har storslagna men också problematiska drag. Det mest kända av dem, Rovdjuret, som 1941 genom en ypperlig föreställning fördes till seger på Dramaten, är ett spel om varulvsförvandling, det har en stark upptakt men lider senare av vissa psykologiska kontaminationer som förbryllar åskådaren. Å andra sidan avslöjas förvandlingen alltför tidigt, så att spänningen blir lidande. Gierow hade som dramatiker en förkärlek för frälsnings- och förvand1ingsmotivet: liksom varulven frälses för att strax därpå dödas så förvandlas den fördomsfrie Jarl Magnus i Helgonsaga och lider offerdöden för enheten på Orkneyöarna. Temat finns också i Färjstället som kanske är det av hans skådespel som lättast skulle kunna beredas en återkomst. Det är hans sagospel, med tycke av Kronbruden och Peer Gynt men också i sin sinnebildliga stilisering likt gamla bildpanoramer över människans fåfänga ävlan, sådana som Hieronymus Boschs tavla Hövagnen.
Alla genrer utom romanen lockade honom, men lyriken kan säkert ses som hans huvudsak, och hans förhållande till den var ömtåligare än till de andra grenarna av skrivkonsten. Vi känner hans egna ord om hur hans lyrik tillkommit, ”som i plötsliga häftiga nysningar”, det var ohögtidligt uttryckt, så som han gärna yttrade sig om vad han åstadkommit; det går an att komplettera det med ett par andra ord som också pekar på våndan: ”Enligt min erfarenhet är att skriva vers en pendling mellan paroxysm och paralysi.” Det gick ibland flera decennier mellan hans lyriska hemsökelser, men hans dikt kan i ovanligt hög grad läsas som ett sammanhängande helt. Sedan han avverkat sina gesällprov skrev han en poesi som håller den stora tonen och ställer de stora frågorna oavbrutet. Mänsklighetens öde upptar hans tankar och fyller hans visioner med en sällsynt insistens. Sceneriet är storslaget, visuellt präglat, dramatiskt, många av hans dikter bokstavligen utspelas, under atmosfäriska ljud- och ljuseffekter som ofta är bländande och bedövande. Ibland kan man höra kulisserna rulla, men vanligen är det en friluftsscen i gränstrakterna mellan den yttre verkligheten och själens riken, härtill kommer mytens, historiens och sagans miljöer, paleontologiens urtidspanamaner, de gamla moraliteternas och mirakelspelens barska totalbilder av människan och hennes liv. Ödletid och Vid askens rötter från åren före och under krigstiden har scenbilder och aktörer från både jordens och historiens forntid: gigantosauriernas tid, de stora kalla ödlornas, såg han återvända, årmiljoners utveckling omintetgjord sedan människan själv med sina pansarmonster och flygande svanödlor återskapat krittidens primitiva slagfält. Bredvid denna vision fanns den nordiska mytologien, nu återuppväckt till levande liv i svensk diktning för första gången på länge, skymningstiden före Ragnarök; diktaren talade med Heimdals stämma, i väktarsånger som manade och varnade. I dessa visioner av forntid, nutid och framtid fanns oftast en personlig ton som talade om medansvar, ja skuld. En skarp själviakttagelse gav sin sälta åt hans kosmiska lyrik. Otidsenlig i så mycket är han också en lärodiktare, en tankediktare som fört vidare linjen från Gyllenborg, Thorild, Leopold, Tegnér, Vitalis, Viktor Rydberg. I hans två märkliga diktsamlingar från sextiotalet Om livet är dig kärt och Skall jag taga vara på min broder, är denna personliga räkenskap i hägnet av världsbetraktelsen ännu mer påfallande. Förvånande ofta är det en domstolsscen, med en anklagad inför skranket. Livsslutet skymtas tydligare, ett ur som tickar, en domkyrkoklocka som slår är dessa böckers emblem. Jordbrukaren är den vitsiga men perspektivrika titeln på en svit om människan som förbrukare, förstörare av jorden, om hennes förmenta rätt att på bekostnad av alla andra och allt annat nyttja jorden för sina ändamål, med den begrundelsen att hon själv är just skapelsens yttersta ändamål. Ett annat av hans stora poem är sonettkoronan Den förste människosonen, fjorton sonetter förenade genom slutradens rullande återkomst som begynnelserad och begynnelseradernas slutliga samling till en femtonde, sammanfattande sonett. Sviten handlar om Kain, brodermördaren, vår broder; det är som så ofta en domstolsscen. Kain talar sin egen sak och åberopar predestinationen och utvecklingslärans teser om kampen för tillvaron och den starkares överlevnad, en plaidoyer vilkens ihålighet ekar av sarkasmer, men också en tvesyn som drivits till förtvivlans gränser. Gierows humanism kämpade för livet. Hans sista lyrik innebar en märklig och vacker uppblomstring: det är som om den sena timmen gav honom en ny avspänd lyrisk ingivelse som träffade rätt ton, rätt ord, en klarhet som hans poesi i de stora orkestreringarna ofta tidigare saknat; nu hördes en ovansklig kammarmusik, några få stillsamma instrument med klockrena harmonier. Det var både tankelyrik, naturlyrik och kärlekslyrik. Diktaren var nu inte längre i högtidlig audiens hos ingivelsen men i stilla samspråk med den. En del av de finaste styckena kom till bokstavligen ”på stubben” som han uttryckte det, under rökpauser på det ställe i Hästveda som han och hans maka hade under ett tjugutal år. Han skrev tillfällighetspoesi som han lade åt sidan, men efter Karin Gierows död hittade han den i hennes gömmor, och tillsammans med det diktens klara vatten som en ny lyrisk springflod avsatte bildar dessa dikter samlingen Innan klockan slagit noll. Det går således en skarp gräns mellan diktbokens första och andra hälft, före och efter. Det finns kärleksdikter till den levande och den döda följeslagerskan, präglade av lika stor behärskning. Här finns en stor högtidlig sommar som han är innesluten i, den är full av signaler som han hörsammar med utomordentlig känslighet. Hans mottaglighet, rörlighet och taktsinne har aldrig varit större än nu, i hans livs sena högsommar. Han stod mitt uppe i denna rikedom, med en oerhörd aktpågivenhet på dess dyrbarhet och flyktighet. Metaforerna stiger mot aftonhimlen i bländande glans, slår ut på firmamentet och stannar kvar som lysande stjärnbilder:

Solskenet sjöng med en syrsas röst
så hög att det knappt kunde höras.
Sommaren kom och slog ner på ditt bröst
som en slända som inte får störas.

Orörd av våg och fågelflock
tecknade viken i gläntan
sitt blanka, smalnande flygellock
som speglade tyst förväntan.

Genom en silduk av klorofyll
sipprade timmarna stilla,
tills dagen tröt och dess sista idyll
sakta började drilla.

En dag, en sommar, ett ögonblick
försvann genom gläntan mot stranden.
Jag grep i flykten dess slöja och fick
en månsten av ljus i handen.

Grunddraget, den härskande egenskapen hos skribenten Gierow var spiritualiteten. Den utvecklar sig kanske rikast i hans essäer och minnesteckningar. För denna Akademis räkning författade han tre biografier, en över den nästan angeliske filosofen Benjamin Höijer, en över den lätt diaboliske Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz och en slutligen över mittfiguren, den på gott och ont storslagne biskopen Johan Henrik Thomander. Med dessa böcker har han bidragit till en förnyelse av den litterära biografien, han gjorde skön konst av den och visade också att sådana böcker kan vara roliga. De var alla tre betydande forskningsprestationer. När det gällde Höijer hade han en nästan livslång förtrogenhet att falla tillbaka på, denne den dunklaste av de svenska filosoferna hade varit en följeslagare sen tidig ungdom. Clewberg-Edelcrantz var Kellgrens hjärtevän, och Kellgren var kanske den svenske diktare som han älskade högst. Med Johan Henrik Thomander var han djupt befryndad, den lysande begåvade och slagfärdige Shakespeareöversättaren, den skelögde biskopen om vilken det ibland sades att hans väsen var dubbelt, han talade direkt till Karl Ragnar Gierow, och boken om honom har också blivit en av våra yppersta biografier. Den har karaktären av en genial essä, Gierow försköt en del som han tyckte var mindre viktigt, och framhävde annat starkare.
Samma friskhet och kvickhet präglade också hans essäer, hittills bara två samlingar, Mina utflykter och Europa och tjuren. Men det finns material för flera sådana böcker. Resorna som han skildrade i dem, dem fortsatte han ända till och med den sista sommaren, och hans rapporter från dessa eremitiska färder på världshaven, med strandhugg på exotiska orter, visade att han aldrig förtröttades att lära och uppleva på nytt. Ingenting band honom längre vid livet, han längtade intensivt bort. Ändå vittnade varje ord han skrev om lidelse, nyfikenhet, upplagdhet. Det var hans livs sista stora paradox.

Sv. Akad. handl. fr. 1886.90