Inträdestal över Hjalmar Gullberg sida 1
Till Eder församling har jag blivit kallad för att intaga platsen efter en man, som av ingen kan efterträdas annat än rent kronologiskt. Han var från vaggan till graven ett undantag, och hans död, plötslig och länge väntad, kom som slutraden i en levnadssaga, som redan hade blivit en legend. Född den 30 maj 1898, död den 19 juli 1961 — till och med så torra biografiska data bär inom sig ett stoff av smärtsam hemlighet och konflikt. »Tills en gång mitt väsen uppenbaras / är jag Hjalmar Gullberg rätt och slätt» — inte ens så klara verser är fria från skugglika undervattensrev. Geni är ju inte att veta de rätta svaren utan att känna de svåra frågorna. För Hjalmar Gullberg innebar redan hans födelse och namn frågor, som han aldrig kunde vända ryggen. Han var av födsel bestämd att undra varför han blev till och vem han var. Hans diktning, liksom hans tolkningar av andras dikt, kretsar nästan helt om detta, om hans och människans identifikationer, förklädnader och rätta jag.
Om sin undantagsställning blev han medveten redan som barn. Vad detta kan ha betytt för honom går inte att återge med andra ord än dem han själv använt under ett helt livs bekännelse i sång. Hans första diktsamling hette Staden och handlade närmast om Malmö, kanske något om Lund. Den blev aldrig tryckt, och när han kände sig färdig att träda fram, hette debutboken något annat: I en främmande stad. Det var inte hembygden, som hans lyrik besjöng, det var främlingskapet, och den fortsatte att göra så: »Gränslösa ensamhet, vårt land, vårt land!»
2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16
« Index