Hem » Om Karl Ragnar Gierow » Anders Palm

En diktens ämbetsman

Ur Skånes litteraturhistoria del I
Av professor Anders Palm, Lunds universitet

Mitt i offentligheten

När Svenska Akademien 1961 hade att utse Hjalmar Gullbergs efterträdare på stol nr 7, var platsen som vikt för en av hans vänner sen studentåren, Karl Ragnar Gierow (1904-1982)
Inträdestalet i Börssalen inledde Gierow med orden: ”Till Eder församling har jag blivit kallad för att intaga platsen efter en man som ingen kan efterträda annat än rent kronologiskt” Gierow var vid det laget tämligen van att efterträda Gullberg” rent kronologiskt” vid olika vägskäl i den offentliga karriären.

Då Gullberg 1925 lämnat redaktörsskapet för Lundagård var det Gierow som tog över, och 25 år senare, 1951 blev han chef för Dramaten, en post som Gullberg blivit erbjuden men på grund av sviktande hälsa hade avsagt sig. På 1930-talet hade de båda varit knutna till Norstedts förlag, där Gierow då varit litterär rådgivare (1930-1937) och ofta rått förlaget att ge ut Gullberg. Under en lång period hade de också arbetat sida vid sida på Radiotjänst, Gullberg svarade för teaterverksamheten, Gierow för den litterärt inriktade föredragsavdelningen (1937-46), roller som mycket väl kunde ha varit ombytta. Bägge var både diktare och sällsynt litterata ämbetsmän, om än i litet olika proportioner. För Gierows del kom den kulturadministrativa gärningen att orättvist överskugga hans litterära. Någon har kallat honom ”den svenska litteraturens VD” , själv valde han den blygsammarare, men lika träffsäkra benämningen ”sublim kontorist”. Det var i den rollen många minns honom: den lille sekreteraren bakom mörka glasögon, som på olika språk men med samma skånska tonfall mötte massmedierna utanför Svenska Akademiens vita dörrar för att kungöra valet av årets nobelpristagare.

Det berättas att Gierow vid ett tillfälle sent i livet oroade sina vänner i akademien med en kuggfråga: ”Vad hette den man som skrev en del lyrik i traditionsenliga tongångar, ett halvt dussin dramer på vers i historisk iscensättning och dessutom en handfull essayer, reseskildringar och levnadsteckningar? Han var på sin tid Dramatenchef, blev därefter Svenska Akademiens ständige sekreterare och beflitade sig som sådan inte minst om Akademiens förvaltning. Eftyernamnet har sex bokstäver och slutar på –ow? I samma ögonblick som alla lite konfunderade inte kunde förstå annat än att Gierow själv var svaret, gav Gierow svaret själv: ”Beskow, Bernhard von Beskow, 1796-1868.”

Gierow litterära självporträtt, maskerat som Beskow, måste förtydligas och fyllas ut för att göra honom minsta rättvisa. Innan han kom in i Svenska Akademien, där han således snart nog kunde kalla sig dess ständige sekreterare (1964-1977), hade han gjort remarkabla insatser inom svensk teater. När han slutade som Dramatenchef 1963 talade man redan om ”den gierowska eran” vid teatern på Nybroplan, som han vid sitt tillträde kallat ”en av de blåsigaste platserna i landet”. Dramatens världspremiärer på Eugen O´Neills sena dramatik bland annat Lång dags färd mot natt (1956), blev hans mest spektakulära insats som teaterman, sedan han med egen diplomati och Dag Hammarskjälds bistånd tagit hem rättigheterna från Amerika och Carlotta, författarens änka.

Sina egna triumfer som dramatiker hade han i något mindre format fått uppleva på 40-talet, då ett par av hans skådespel haft stor framgång. Flyhänt rörde han sig mellan ytterligheter: Rovdjuret (1941) var ett idédrama på blankvers i den stora stilen, Av hjärtans lust (1945) en lättsam komedi i skånsk slottsmiljö. Från 1930 kunde Gierow under tre decennier också kalla sig ”radioförfattare”: med översättningar, bearbetningar och inte minst egna hörspel, ”radiofilmer”, kåserier och föredrag bedrev han ett oförtröttligt folkbildningsarbete i en humanistisk tradition där populismen aldrig gavs en chans, Sin största publik nådde han som filmförfattare under 40-talet med manus till sju filmer. Den första hette Snapphanar (1942), en historiskt anlagd rövarhistoria med Edvard Persson i huvudrollen som göingen Grimme-Jens, bland annat sjungandes ”Snapphanevisan” med text av Gierow.

Bland Gierows många verksamhetsområden var annars kulturjournalistiken i dagspressen och essäistiken – här berörd i annat sammanhang – och de biografiska uppgifterna för Svenska Akademien kanske de som gjorde honom mest synlig i offentligheten och de där lundensiska drag blev mest tydliga. Särskilt gäller det biografin Johan Henrik Thomander (1975). Med Thomander var Gierow vad gäller intellektuellt mångsyssleri och lärd snillrikhet befryndad, och arbetet med porträttet av den legendariska lundabispen förde honom tillbaka till den stad, där han själv skolats till den han blev.

Från Lundagård till lundadom

Det var som poet Gierow började och slutade. När han tjugoett år gammal fick ta över redaktörsstolen på Lundagård efter Gullberg, kunde han av sina betydligt äldre skrivande kolleger betraktas som oförskämt brådmogen och alltför snabb i huvudet. I kretsen med Frans G. Bengtsson, Ivar Harrie, Ingvar Andersson, Gullberg och Tristan Lindström imponerade denne Benjamin med sin ordkvicka begåvning, sin flit och sin naturliga avsmak för sömn. Snabbt ryckte han till sig initiativet i Q-versgenren, där det gällde att rimma huvudstupa och samtidigt hålla sig på versfötterna. Kända och mindre kända lundaakademiker fick sin profil karikerad av Gierow förklädd till Q. Mot somliga var han, som genren bjöd, etterbitsk som en terrier, mot andra mera tillgiven. Om Ernst Norlind på Borgeby diktade han en skånsk Dala-låt: ”Här dansar all världens kusin / till Bromans bondviolin. Han förplägat var gäst, och nu snor han som bäst / till den virvlande valsmelodin.” Med större allvar skrev han en genomtänkt strof till Hans Larsson, den lärare som betydde mest av alla för hans sätt att se på världen och dikten i unga år. Så här lät Gierow signaturen Q, ”på vandring genom Hemmabyarna”, meditera fram en minipoetik som han delade med den porträtterade:

Ett liv blir liv först, när det blir problemer,
problem, som undfår liv, blir till poemer.
han ser problemen i vart väsens liv
och skapar poesi ur theoremer.
moln, jord och rymd, en bondes trygga liv
gör han till ett – det liknar tidsfördriv,
en konstens lek, en flock av chrysanthemer,
men gömmer på ett ändlöst perspektiv.

Karaktäristiken av Hans Larssons poetologiska tänkesätt skulle Gierow långt senare komma att utveckla i ett djärvt försök att bestämma arten av den livssyn som han ansåg dominera den skånska litteraturen. Det var i bidraget till monumentalverket Sverige – utgivet 1939-39 med Gierow som författare till kapitlet ”Skåne” – som han proövade möjligheten av en tankens klimatlära med utgångspunkt från slättens lera och himlen därtill. Att det var Hans Larssons seende som färgat landskapssynen skulle synas utan sägas:

Det tänkesätt, den filosofi, som direkt spirat ur den tunga leran på slätten, är inte jordbunden i den krassare meningen; den står lika mycket i förbund med den svindlande luften däröver, med rymden. Det är i mycket en dagerfilosofi, en nyanslära, ett intuitionstänkande, vaket för en annan verklighet än den som ligger rakt framför foten, och bondsönerna, som kommit åt att studera det tänkesättet inne vid universitetet i Lund, ha inte haft svårt att känna igen det från hemmabyarna.

Så fort skåningen fattade pennan med klart litterära syften, uppträdde på samma sätt som i denna skånska jord- och rymdfilosofi det spekulativa, det översinnliga som parhäst till den för hela landsändan medfödda realismen. Så fort skedde det i själva verket inte; litterärt sett var Skåne länge lika fåmält som någon Söderslättsbo, och den svenska dikten hade redan sjungit många och skiftande sånger, innan det sydliga landskapet alls öppnade munnen. Det tog några århundranden att jämka och anpassa det nya språket efter egna tankebanor och önskemål, och mycket mer än sextio år är det inte sen skånsk dikt först körde upp sitt tvåspända ekipage, med mystik och jordbundenhet, naturalism och romantik på var sin sida om skakeln.

Naturligtvis passade Gierows egen lyrik ganska väl in i mönstret, även om det mer gällde livshållningen än landsskapsskildringen. Redan i hans första samlingar, Solen lyser (1925) och Den gyllene ungdomen (1928), stod det klart att det var en idédiktare, inte en naturlyriker på väg. Men nära tio år dröjde det innan han återkom och fick sitt genombrott. Då var det slutande 1930-tal, ungdomstiden var förbi och himlen hade mörknat över sinnet och Europa. Gierow trädde fram med två diktböcker – Ödletid (1938) och Vid askens rötter (1940) – där han såg omänskligheten i sin egen samtid som resultat av en störtande, katastrofal regression till ödlornas urtid och ragnaröken kring Yggdrasil. I denna civilisationskritik med myten som vapen finns ingen plats för skånsk idyll annat än som övervintrat minne från en tid då solen ännu lyste:

Än i den bitande tid som är inne
under en skäras vassa ny
övervintra inom oss ett minne
tröskverkets sång i en fredlig by,
vattnets glans kring en drivande eka,
skrattet av solbrända glyttar som leka
under en blå, aeroplanlös sky.

I en av dessa mardrömsdikter ”Dominantackordet”, föreställer sig Gierow sitt eget försvinnande från en jord av ”folk som gödas/ till slakt”. På väg bort från verklighet och medvetande fladdrar närbilder ur hans förflutna förbi. I töcknet tycker han sig vagt urskilja några han känner igen från förr:

Ur rymden tätna långsamt anletsdrag,
de nalkas, segla leende förbi
och driva bort och hamna ingenstans,
förvanskade liksom en vissnad blomma.
jag ropar efter dem.När råkas vi?
de voro mina vänner ju, och jag
har inga vänner mer i detta tomma,
där ropen eka: Ingvar – Hjalmar – Frans –

Strofens rop hade naturligtvis personlig adress, till en Andersson, en Gullberg, en Bengtsson, tre av dessa som stod honom nära sen lundatiden och sedan alltid. Det hände också att han återvände till Lund i mer konkret mening och stod till tjänst med sin naturliga fallenhet för tillfällespoesi och lokalhistoria på vers. När Lunds domkyrka 1946 firade 800-årsjubileum fick Gierow uppdraget att skriva ett liturgiskt drama som skulle uppföras vid festligheterna,. Det blev Domkyrkospel i fem scener, där författaren hämtade underlag både från myten om jätten Finn och från den aktuella byggnadshistoriska forskning, som vännen Ingvar Andersson kunde tillhandahålla från sitt arbete med Skånes historia (1947).

Till domkyrkan kom Gierow tillbaka i solenna sammanhang nästan tjugo år senare, då han 1964 gick i processionen från universitetet genom Lundagård för att promoveras till hedersdoktor. Dikten han skrev för det tillfället gav han, säkert mycket medvetet, återklanger av ett poem ur den närmsta kamratkretsen, ”Ungdomsstaden” skriven och läst av Gullberg vid promotionen 1944. Gierow följde efter sin vän, inte bara ”rent kronologiskt”.

Alla de minnen jag flydde från
när skuggorna än var korta,
alla de löften som grydde från
tornen, där klockorna skalv –
återbördad ur rymningen,
följd av dem som är borta
går jag ånyo i skymningen
av Lundagårdskronornas valv.

Ovidius i Hästveda

Gierow räknade sig inte bara som lundensare utan också som helsingborgare och nordskåning. Han var född och uppvuxen i Helsingborg och under flera decennier hade han och hans husstru sommarviste nära Hästveda i göingebygd. En klang från Helsingborg fanns med i debutboken, där en i alla meningar oskuldsfull liten kärleksvisa fick namn efter platsen för svärmeriet, ”Pålsjö skog”. Det han i övrigt skrev om Helsingborg gjorde han oftast på uppdrag men lika kärleksfullt. Förutom ett historiskt anlagt porträtt av staden i praktvolymen Från det levande Skåne (1948) levererade han festkantat ”Sång till staden” 1937, där han till sist med Milles Sjöfartsgudinna i blickfånget vänder ansiktet mot Sundet och vinden:

Kom vind! Blås utan och innan,
så länge staden står!
den högresta sjöfartsgudinnan
som dansar med blåst i sitt hår,
går upp på kolonnen och visar
fri färd mellan dessa hus
för Pålsjöskymningens brisar
och Kattegattdyningens brus!

Om Gierow hade lätt för sig som tillfällespoet var det värre ställt när det gällde den dikt som kulle vara kommen ur det innersta. Här fick han lita till den så kallade inspirationen – ett ord han aldrig skulle använt själv – och i hans fall utmärkte den sig av till lika delar oregelbundenhet och frånvaro. Själv uttryckte han saken så här: ”Enligt min erfarenhet är att skriva vers en pendling mellan paroxysm och paralysi. Paroxysmen är en kortvarig affär.” Med samma respektlösa fysiologiska bildspråk kunde han karaktärisera hela sin lyriska produktion: ”plötsliga, häftiga nysningar”.

Möjligen till sin egen förvåning fick han under sina sista decennier uppleva dessa lyriskt produktiva tillstånd oftare än någonsin tidigare. Och de dikter som nu kom blev också av annat slag, alltmer avspända, mjukare i diktionen, mindre i formatet. Visserligen bevarade han livet igenom sin smak för formfulländringen och övergav aldrig den bundna, rimmade versen. Men virtuositeten blev så småningom ett naturligt handlag i tjänst hos den svåra enkelheten. En god del av sin bästa lyrik samlade han i två urvalsvolymer, bägge med hans väntan på slutet inskriven i titlarna; Ut mot udden (1977) och Kvar på bryggan (1981). En sista samling kom postumt, I daggkåpans mantelfåll (1984), där han i två dikter återvänder till barndomens utsikter över Öresund. I den ena, ”Strandvisa från Sundet”, hälsar han till Gabriel Jönsson med en blänkande formulering:”Mistlur vid Sundet”, som börjar ”Jag trampar om igen längs parapeten”, får tonen i dimman samma symbolvärde som i Gullbergs ”Mistlurens ton”.

Mot kajen rolöst snarkar två tre pråmar,
och genom täcknet tränger vaksamt in
allt varsels mistlur som ur stiltjen råmar
sitt dova varningsbud, fly bort, försvinn.

Från piren kan jag se en blänkfyr glimma
med kisigt öga när den blinkat till,
och över Sundet tätnar denna dimma,
som ännu vaggar mig dithän jag vill.

Starkast verkan i Gierows sena diktning gör fortfarande den samling som kom 1978 och kallades Innan klockan slår noll, där kärleken och döden är det stora dubbeltemat. Boken blev till i två skeden, före och efter hustruns plötsliga död i en olycka. Det är här som den åldrande änkemannen formulerar vad som måste vara de vackraste, de enklaste saknadsraderna i svensk poesi.

Där du är vill jag vara,
där jag är vill jag bort.

Men det är också här man finner Gierows mest njutningsrika sommarpoesi, uppfylld av mycket vackert väder i en grönskande trädgård och en avundsvärt lycklig tvåsamhet på ålderns höst. I denna lätta och lekfulla kärlekslyrik till en maka och ett landskap hittar man under rubriken ”Ovidius i Hästveda” Gierows geniala omvändning av den gamla berättelsen om Filemon och Baukis, det äkta paret som efter sin död förvandlades till ek och lind, rotade tätt intill varandra. Hos Gierow är den en slånbuske ”som fått ihop det med en ek”, och sammanslingrade upplever de tu sent omsider en metamorfos till mänsklighet mitt i den skånska sommaren.

De åldrades i par så sakteliga,
så innerligen oskiljakteliga
i evigt gräl, beständigt fött i jåns.
ett taggigt snår, en vresigt barkad stubbe
förvandlades till gumma med sin gubbe
och Baukis´namn var ditt, mitt File-Måns.

Detta är skånsk hellenism på bästa humör, halvvägs mellan Hästveda och lundaspex.