Ingvar Andersson
(Klicka på bilderna för högre upplösning)
Avskrift brev från Ingvar Andersson
skrift till Karl Ragnar Gierow på 50-årsdagen
2 april 1952
Svarthättan
Käre Karl Ragnar,
Genom tre decennier har vi resonerat om mycket, praktiskt taget om allt.
Jag har mycket att tacka Dig för, som jag också har sagt en gång i tryck, på tal om skånsk historia. Det ämne från hemprovinsen som vi oftast har ventilerat de senaste åren kan sammanfattas i ordet Hästveda. När jag nu vill hylla och tacka Dig, väljer jag att berätta en vårlig episod från den för oss välkända bygd, där granens sydgräns går, där de ädla lövträden strävar att flytta sina bestånd mot norr och där man kan få höra taltrasten och näktergalen framföra kontrapunktiskt djärva, men ansade tvåstämmiga inventioner.
Om näktergalen är fågelvärldens Beethoven, taltrasten dess Brahms, koltrasten dess Schubert och staren dess Wagner, så är obestridligen svarthättan dess Mozart. Det är först i Hästveda som jag på allvar har börjat sysselsätta mig med dess kompositioner, som ofta tar form av mänskliga melodier och i stort sett håller sig inom vår vanliga durskala – vi har ibland talat om den saken under våra vandringar.
På cykel mellan Hästveda station och Påarp frapperades jag en gång av ett ovanligt karakteristiskt melodiskt infall, framförd av en svarthätta, som sjöng från en ask i betesmarken mellan Sjörröds gård och Lillsjön. Jag stannade och hörde på den en god stund, memorerade sångtemat i dess lilla sonatsats och noterade det mentalt på ett i huvudet uppdraget notsystem (utan att garantera tonartens riktighet). Det lät så här:
Nu säger Du genast, och alldeles riktigt, att detta är inget mozartiskt tema. Snarare är det ett sibelianskt pastoralt tema; det som frapperade mig så starkt var det avslutande tritoners-steget. Men vi kommer strax tillbaka till Mozart. Yngve Flyckt som en god kännare av fågelläten har i en bok berättat om en enastående svarthätta med en melodi, som återfinnes i en pianotrio av Mozart (jag citerar ur minnet, eftersom jag inte har kompositionen till hands och boken finns i Hästveda.
Likheten – med all olikhet – är oförneklig mellan sextolerna i min svarthättas sång och den första takten i Flyckts. Men – om vi bortser från de inledande flöjttonerna i Sjörrödsfågelns melodi – rytmen är avvikande och framför allt slutfallet. Min fågels egendomliga avslutande intervall ger melodien för mänskliga öron en frågande, oviss ton; det var som jag nyss sade den som tvang mig att stanna och försöka i noter fixera sången. De båda svarthättorna hade kommit till mycket olika resultat med sitt besläktade tonmaterial
Nu frågas: var de båda fåglarnas själsliv så olikartat, att det betingade dessa skilda resultat? Var den ena en ”blithe spirit” fyllt av munterhet och harmoni, och den andra en vesäll ande, som pressade sitt nedärvda och upparbetade konstmaterial och inte gav sig förrän han hade nått ett adekvat uttryck för sitt disharmoniska spörjande? Detta är en fråga om dikttolkning som vi en gång får ventilera på allvar. Min tro är i varje fall, att Mozart på sin tid hade hört förfäder till båda dessa fåglar sjunga i lövskogarna kring Wien, även om han direkt tog hand om bara den enas sång. Med andra od – och här väljer jag Carl Nielsens, när han låter musikens ande tala: ”Jeg kender ikke Sorg og Jubel og Glaede og Graad, men jeg kan juble, graede,le og klage paa een Gang og uendeligt.”
Ingvar
« Index