Dramaten sida 13
Ett annat exempel på hur ”härskandets teknologi” drabbade Gierow var handelsdepartementets nämnda begäran om en översyn av Dramatens organisation för att åstadkomma nedskärningar av anslagen ur lotterimedelsfonden. Gierow fick själv genomföra arbetet tillsammans med generaldirektör Nils Löwbeer. Gemensamt försökte de i sin utredning, daterad i oktober 1951, ange några mindre ”besparingsmöjligheter”. Även om recettmedlen väsentligt hade skjutit i höjden under Josephsons sista år som chef – ”ett av de mest framgångsrika, som institutionen hittills haft” – ansågs Dramaten befinna sig i ett trängt läge. ”Att möta automatiskt stigande lönekostnader genom en nedprutning av lönekontot – sådan är den situation, som teatern och utredningsmännen sett sig stå inför.” Lönemedlen utgjorde vid denna tid 75% av hela utgiftssidan. Det var inte bara de successivt uppförhandlade lönerna som drog dryga kostnader. Minskningen av den arbetstidsreglerade dagliga repetitionstiden innebar också att arbetet med en produktion förlängdes ett antal dagar, vilket givetvis ökade kostnaderna. För att klara de finansiella åtagandena såg man därför ingen annan utväg än att skära ned ensemblen med de menliga följder som detta kunde få för den konstnärliga verksamheten. Även om kravet på nedskärningar kändes tungt, ville man visa så pass god vilja, att man föreslog besparingar på 31 500 kronor på kontot för tjänstemannalöner och 57 000 kronor på motsvarande konto för skådespelare, av en lönestat på totalt 1 915 000 kronor. Man pekade också på möjligheten att skära i annons- och affischeringskostnaderna med 10 000 kronor vardera. Med viss tvekan redovisades också en besparingsmöjlighet på 15 000 kronor på vardera posten för ”kostym och dekor” samt ”musik och sång” och slutligen 25 000 kronor för elevskolans fristående verksamhet. Därmed sade man sig ha gått så långt som det någonsin var möjligt. Som motargument mot en nedskrivning anfördes samtidigt, att arbetet ”med de ytterligt bristfälliga lokala och maskinella resurser, som teatern förfogar över” inte kunde anses vara ”förenligt med affärsmässig verksamhet”. Redan 1933 års teaterutredning hade framhållit att scenhuset kunde betraktas ”som gammalmodigt redan då teatern byggdes”, varför varje försök till rationalisering av driften verkade omöjlig utan radikala förändringar.
« Index