Arbetsförhållandena vid den kungliga talscenen i början av 1950-talet aktualiserade också det gamla behovet av en ny repetitionslokal. ”Utan en fullt användbar repetitionssal för varje scen är teatern ur stånd att ha de två reservprogram till hands, som utgör dess enda försäkringsmöjlighet mot publikintressets oberäknelighet och mot olycks- och sjukdomsfall inom den spelande ensemblen.”

I detta sammanhang var den otidsenliga utformningen av salongen ett mindre bekymmer, även om Gierow inte underlät att framhålla att tredje raden och de övriga radernas sidor ifråga om ”blickfält och stolar” inte kunde motsvara vad publiken hade ”rätt att vänta i ett modernt samhälles representativa teater”. Detta hade säkert menlig inverkan på biljettförsäljningen, menade han.

Det konfidentiella brevet innehöll det handlingsprogram Gierow satt sig i sinnet att successivt genomdriva. Ett huvudskäl till att han stannade så länge på sin post var enligt honom själv just hans önskan att slutföra detta sitt ombyggnadsprojekt, som det hade varit svårt för någon annan att ta över. Brevet fick åsyftad sprängverkan. Redan efter en månad fattade regeringen beslut om att en utredningsman tillsammans med erforderliga experter skulle ges i uppdrag att ”verkställa översyn av Dramatiska teaterns lokalförhållanden”. Utredare blev förre generaldirektören Stig Ödéen. Stenen hade börjat rulla.

föregående sida nästa sida

« Index