Dramaten sida 34
Beskrivningen är dramatiskt utformad, och undergångsprofetiorna har inte helt gått i uppfyllelse. Det senindustriella samhällets ständigt expanderande sociala mellanskikt har räckt teaterlivet en hjälpande hand. Detta till trots har den breda publiken i TV-teatern liksom i TV-underhållningen i vidare bemärkelse funnit de normbildande kriterierna för sin teatersyn. Det populistiska massmediet har därmed urlakat det stolta upplysningsprogram som Gustav III drog upp för sin kungliga nationalscen och det lika vittsyftande demokratiska kulturprogram som den socialdemokratiska regeringen 1933 utstakade för Riksteatern.
Teaterkritiker, scenkonstnärer och teaterentusiaster betraktade dock 1960, och betraktar fortfarande, Dramaten som rikets första scen. I den mån teatern mäktat upprätthålla sin särart genom samtidsanknutna nytolkningar av klassiska texter och självständiga introduktioner av nya strömningar inom den svenska och internationella dramatiken har den förblivit stilbildande. Med viss rätt kan man därför tala om att det etablerats två teatrala kretslopp i Sverige i och med televisionens tillkomst, ett mer traditionellt sceniskt och ett nyetablerat massmedialt. Personalunioner genom skådespelare och i viss utsträckning regissörer och scenografer existerar mellan de olika kretsloppen, men en estetisk och ideologisk dialog dem emellan saknas i hög grad. De skiljer sig åt i såväl produktions-, och distributions- som konsumtionsleden.
Ansatser till ett massmedialt kretslopp fanns redan under ljudradions första decennier. Genom att detta etermedium helt saknade den traditionella scenkonstens visuella element blev dock inte konkurrensen lika märkbar. Att det endast existerade en sändningskanal i radio under 1930- och 40-talen saknade inte heller betydelse. Dessutom fördes då en konstnärlig och ideologisk dialog bl.a. mellan Dramaten och radioteatern i form av återutsändningar av scenproduktioner som banade vägen för närmare samarbete även i fråga om andra produktioner.
« Index