Att som Verner-Carlsson dela upp Stockholms teaterliv under 1950-talet i tre huvudkategorier är relevant. I detta triangulära fält hade nationalscenen att verka. Varken de kommersiella privatteatrarna eller de ungdomliga källarteatrarna kunde dock erbjuda en tillräcklig konstnärlig utmaning för att verka stimulerande på Dramatens verksamhet. När teaterns ensemble under ombyggnadsperioden gjorde ett bejublat gästspel på Blancheteatern med Osbornes Se dig om i vrede i Alf Sjöbergs regi, framhöll kritikerna att den gamla privatteatern tillfälligt återfått något av sin forna glans som seriöst syftande scen. I övrigt ställdes aldrig de privata teatrarnas utbud i relation till nationalscenens repertoar. Den ganska livaktiga debatten kring modern scenkonst i tidningar och tidskrifter hämtade mer bärkraftiga argument från sina upplevelser av källarteatrarnas djärvare experimenterande. Dessa scener bevakades oftast av kritikerna med stor välvilja, även om man innerst inne var medveten om det berättigade i Per Verner-Carlssons kritik. När det gällde att framhålla alternativ till Dramatens psykologiskt-realistiska spelstil, betonades fräschören i det sensuella kroppsspråket och de djärvare konstnärliga stiliseringarna på dessa scener.

Allvarligt var det, att det inte heller existerade någon fruktbar konstnärlig dialog mellan de bägge kungliga scenerna. När Dramaten våren 1956 enligt en äldre tradition gästspelade på Operans prestigeladdade scen med en påkostad större uppsättning av En midsommarnattsdröm i Alf Sjöbergs regi, blev detta pinsamt märkbart. Med hjälp av Operans speciella resurser använde man i uppsättningen scenkonstens alla visuella och akustiska koder för att skapa ett mångtydigt och bländande skådespel. Förväntningarna inför premiären var stora, och publiken strömmade också till så att uppsättningen kunde ges 40 gånger. Kritiken var däremot kyligt reserverad inför denna form av operamässig regiteater och framhöll att det hela var ”grant, kallt, lysande praktfullt” (DN 26.2.1956). Ett kvickhuvud i Aftonbladet kallade uppsättningen ”Mycket väsen för ingenting” (AB 26.2.1956).

 föregående sida nästa sida

« Index