Dramaten sida 45
Gierow var när han tillträdde posten i första hand anhängare av skådespelarkonsten, som gav ordkonsten dess LANGLIGA och konkreta gestalt. Till den moderna regikonsten och dess strävan mot en självständig totaltolking kunde han däremot inta en mer kritisk hållning. Som teaterchef odlade han en högst traditionell attityd till ensemblen. Få har mäktat artikulera den lika spetsigt: ”80 procent är hysteriker och de andra 20 procenten finns det igen användning för.” Efter en tid på Dramatens chefsstol chockerade han i en offentlig debatt i Göteborg 1953 åhörarna med följande åsikt, som Olof Molander aldrig förlät honom och som Alf Sjöberg kände sig sårad av:
Just nu befinner sig teatern i ett ganska kritiskt läge. Fortsätter det en gång så nödvändiga och epokgörande regissörsväldet är det fara värt att de stora individuella skådespelarbegåvningarna får sitta trångt. Därför är det största problemet för närvarande att få till stånd en lämplig avvägning mellan regi och individuell skådespelarinsats. (GHT 6.10.1953.)
Gierow mäktade trots allt etablera ett fruktbart samarbete ned de två dominerande och dominanta regissörerna. Han såg deras svårfångade arbete som ett ”opera dell’ingegno. Det låter sig inte fixeras, det flyr undan analogierna och håller distinktionerna på avstånd, oåtkomligt och omistligt som teaterns livgivande impuls.” (SvD .9.9.1956.) Var Gierow medveten om denna i all modern scenkonst inbyggda konflikt, så var han samtidigt klar iver att den tidigare motsättningen mellan ”modern regi” och en ”lyrisk, romantisk” skådespelarkonst som gjort sig gällande under mellankrigsperioden förklingat, sedan Anders de Wahls generation försvunnit från nationalscenen.
« Index