Hade klassikerna högkonjunktur, så försummade Dramaten inte heller att introducera modern internationell dramatik, en tradition från 1930-talet, Erik Wettergrens chefstid. Gierows trots allt reserverade inställning till modernistisk dramatik kommer till uttryck i ett teaterbrev från London 1950:

Det förefaller som om dramat under femtio års oförtrutna, ofta ganska krampaktiga försök att skapa nya former mest hade inriktat sig på utanverken, på orden, dekorationerna, grupperingarna, strålkastarna, allt detta som seems. Men skall dramat förnyas, och det behövs alltid, måste man gå till det som är within, which passeth show, till strukturen, handlingen. Det är i den det lever och förnyar sig av egen kraft. Att återfinna dramats nödvändiga, inifrån växande förlopp är att ge det nytt liv. (SvD 12.5.1950.)

Detta credo kanske förklarar varför Gierow underlät att spela t.ex. Arrabal, Beckett och Brecht under sin chefstid, vilket flera teaterkritiker framhöll i sin bevakning av Dramatens repertoar. Dessa dramatikers verk tycktes honom tydligen i alltför hög grad vara krampaktiga experiment att skapa nya former— ”allt detta som seems”. Den teatersyn Gierow redovisar 1950 blev också avgörande för hans helhjärtade satsning på Eugene O’Neills senare dramatik, vilket Tom J.A. Olsson närmare beskrivit i sin studie. I detta fall liksom i fråga om det originella pjäsvalet av amerikanskan Djuna Barnes versdrama från 1936 The Antiphon (Växelsången) var Dag Hammarskjöld den egentlige introduktören. Att Gierow tog fasta på uppslagen berodde troligen på att dessa särpräglade amerikanska dramer, som tidigare aldrig iscensatts, i så hög grad förverkligade hans höga värdering av ”det som är within, which passeth show”. Dessa pjäser utgjorde krönet och slutpunkten på det amerikanska dramats dominans i svenskt teaterliv under 1930- och 40-talen, en tradition som publikmässigt motiverade Gierows elitistiska satsning.

 föregående sida nästa sida

« Index