Hem » Om Karl Ragnar Gierow » Eric Linklater

Ur Eric Linklaters bok
”Sälskinnsbyxorna” (Sealskin trousers) och andra berättelser
Delta förlags AB 1975 – Översättning: Gösta Attorps

En namngåta:

De Tre Poeterna

Till Karl Ragnar Gierow

Trimander, Folander och Torssander voro alla poeter. De voro storvuxna män, mellan sex och sju fot långa, och varhelst de stodo tillsammans eller gingo tillsammans eller disputerade med varandra med sina djupa röster gjorde de ett starkt intryck på folk som observerade dem, vilket verkligen ingen kunde undå att göra, som kom i tillfälle.

Trimander var längst – när han stod på tå och hade på sig hatt nådde han upp till sju fot så när som på en fingerbredd – men han var knappast så kraftig som de andra, och hans långa ansikte, mörka ögon, neddragna mun och aristokratiska näsa gåvo honom ett utseende av distingerad melankoli.

Folander var den fetaste och Torssander den starkast byggde. Folander var lik en vacker jättebaby, idel kurvor, en enorm knubbighet med gropar i kinderna, blå ögon och gult hår; men i hans medelålder fick ansiktet en ilsken röd ton och hans fetma koncentrerades i en ofantligt buk. Torssander var livet igenom en kämpalik gestalt med ett bröst så brett som en dörr och en vildsint man av rödaktigt hår. Han var också den lataste av de tre, och att bli erkänd som sådan i vad som ofta sades vara den lataste trion i Sverige var i sanning en heder.

De hade varit studenter tillsammans vid universitetet i Lund, och ett mer mänskligt och behagligt lärosäte finns icke i världen. Ledighet, denna stackars flykting från våra stora städer, har där funnit ett gästfritt hem och är dyrkad på det ömmaste. Det är ingen synd att förslösa tiden i Lund, för man har gott om den och räknar den inte noggrannare än en rik man sina slantar. Om sommaren äro dagarna långa, om vintern nätterna; inga behöva därför ha bråttom att gå till sängs eller att stiga upp. När de slå sig ned att äta middag äro deras bord så tungt belastade, så rikligt och utsökt försedda med alla yppigheter från ett fett grönt land och det fiskrika havet som omger det, att det vore en dödlig förolämpning mot världen och hans kock, mot Skånes bönder och fiskare, mot bryggarna och destillatörerna i angränsande provinser, mot vingårdsarbetarna i det kära Frankrike och kanske även mot Gud själv att sitta mindre än två timmar till bords. Det är dock liten fara för sådant plumpt uppförande, eftersom det goda folket i Lund samt och synnerligen vet sin plikt och den bättre sorten visar sin fromhet genom att sitta i fyra timmar eller fem.

Emedan lärdomen har blommat där i många hundra år, handskas man med den i otvunget lugn och går inte i arbete med böckerna som svältande män i illitterata nya länder, som frukta att deras importerade kulturer kan försvinna över natten och därför sluka och svälja den i stora otuggade klumpar så kvickt som de kunna. Lärdomstillägnandets konst har haft ett långt liv i Lund, och livet självt, har man upptäckt där, är tillräckligt långt, om man inte har bråttom. Till och med terminerna vid universitetet äro frikostigt tilltagna, och därför besvära sig studenterna sällan med att bevista kurserna under den första veckan och kanske den följande; och eftersom tusentals föreläsningar ha blivit hållna där och tusen sinom tusen vänta på att hållas av kapabla levande män och av ännu ofödda med oskrivna sinnen, äro studenterna inte så dåraktiga att de försöka bevista dem alla eller ens komma punktligt till dem som de bevista, ty föreläsningarna själva äro mycket långa.

Men studenterna slarva inte med sin sin uppfostran. De Förhålla sig inte vårdslöst till den eller likgiltigt till värdet av lärdom. Tvärtom, käre läsare. Troligen är det du, som kanske inte tillbragte mer än tre korta år vid ditt eget universitet, som ringaktat både detta och andra värden, eftersom brådska är moder till mycket ont, bland vilket det värsta är vulgaritet. Hade du förlagt dina studier till Lund – som du nu, fast alltför sent, önskar att du hade – kunde du ha tillbragt nio, tio eller tolv år där, och ingen hade blivit förvånad…

Så tillbragte Trimander, Folander och Torssander sin ungdom och erhöllo, i jämförelse med den stora majoriteten av människosläktet, en mycket god uppfostran. Men på grund av att de hade förvärvat den på det lättjefullt obekymrade sätt som utmärker naturen själv – för vilket det tog åtminstone femtiotusen år att göra oss: och vi äro gunås endast gjorda på försök – på grund alltså av det anständiga sätt, på vilket de fått sin uppfostran, gjorde varken affär av den eller satte sig på sina höga hästar för att framhålla sin överlägsna smak och större lärdom utan fortsatte att leva i ett tillstånd av oskyldig förundran inför Skapelsen och ständigt intresse för världen omkring dem. Av några klandrades de för att de misslyckats med att få ett ekononomiskt utbyte av vad de lärt och för att de icke använde sin begåvning till dagligt arbete; men som det aldrig fölll dem in att göra detta övergick tron på deras geni till en fast visshet och blev därigenom till välsignelse för alla deras beundrare. Under sina tolv år i Lund hade var och en av dem publicerat en liten volym med vers, och eftersom tjugo år gingo utan att de ytterligare publicerade någonting hade deras beundrare gott om tid att lära deras vers utantill.

Trimanders högsinta själ hade eldats av studiet av historien och särskilt studiet av Sveriges stora och förfärliga konungar: Gustav Vasa och Gustav Adolf, Karl X och Karl XII. Vilka stolta sinnen hade de icke ägt och vilken vilt drivande energi och demonisk ärelystnad; och hur hade de inte, som tider av hunger eller upptäckter av guldgruvor, förändrat livet för alla sina undersåtar och därtill för tusentals mänskliga varelser utanför rikets gränser! – Men vad var att säga om dem själva, om deras egna karaktärer? Vilken liten fjäder, hårt hoprullad och kraftig, hade legat i deras själar och strävat att komma loss trots allt yttre motstånd att ge deras krig och stormaktspolitik en sådan styrka?

I sin grav i den stora fula kyrkan i Uppsala låg Gustav Vasa med ett hål i underkäken. Ett hål där en bonde kunde få ned sitt tjocka långfinger. Han hade lidit, stackars kung, av en gnagande tandvärk. År efter år hade den frätande smärtan, grävande som en elak mullvad, bitit djupare ner i hans krympande käke; men den rasande kungen hade murat Sverige från grund till tak. Vilken tandvärk hade hetsat de andra?

I sin versbok på åttiotvå sidor hade Trimander berättat fyra anekdoter om kungarna och skrivit fyra heroiska sånger. Tre av sångerna blevo mycket populära och sjöngos varhelst och närhelst folk kände sig i samklang med sådana nobla ämnen.

Folander, tjocka Folander, hämtade sin inspiration från annat håll. Boklöv som slogo ut rörde honom djupare än minnen av den dödlig kung. Och det överdådiga men välberäknade sätt, på vilket en fisk rörde sig i vattnet, tycktes honom finare uttrycka de underbara gåvorna hos levande ting än berömda generalers och svettiga skvadroners stormande frammarsch. Jungfrusländor sutto stilla på hans knubbiga hand medan han inpräglade deras färgtoner i minnet, och han kände alla småfåglars läten. Hans iakttagelse var skarp och fin, hans förståelse grundad på en frisk och personlig sympati. Och hans spräk hade vildhonungens smak. Hans diktbok var något större än Trimanders och varje väluppfostrad flicka i Sverige kunde recitera åtminstone ett dussin av hans dikter.

Några av Torssanders ytligare vänner bukade undra varför han inte, som Trimander, hade känt dragningen mot det heroiska förflutna. Hans breda bröst, hans muskler och mäktiga kroppsbyggnad, antydde en väsensfrändskap med de krigista tidsåldrarna, och hans förstånd var inte sämre än hans senor. Men Torssander ägnade all sin styrka åt alstrandet av vett och kvickhet. Sitt förstånds krafter använde han på analysen av mänskliga motiv och utredandet av mänskliga situationer, och då störtade ur hans heroiska lungor en mäktig vind av skratt, medan hans litterära talang koncentrerade upptäckterna på kortast möjliga antalet versrader. Hans skratt var dock vänligt, och i de lösningar han kom fram till fanns en torr välvilja. Genom hans dikter försonades olyckliga älskare med sin besvikelse; bedragna äkta män hämtade sinnesfrid ur betraktandet av de traditionella horn som prytt de stora filosoferna, filantroper insågo att otacksamhet är naturlig för människan, och romantiska flickor med spetsiga skulderblad och alltför små bröst förstodo att levande män inte uppföra sig som figurer i en önskedröm. I hans bok gick man över vidare marker och på en mer gungande grund än Trimanders och Folanders; och några av hans dikter, som fyllde en hel sida, voro endast oblyga gåtor, omöjliga att besvara. Man han hade en vanvördig sång som alla människor kunde utantill, och i fråga om enstaka rader eller tvåradingar citerades han till och med oftare än de andra.

Och nu, tålmodige läsare, har du lust att fråga mig detta: vad levde de av när de var så lata?

Det finns kanske nu för tiden ett alltför stort intresse för livets rent mekaniska sidor. Jag har sagt det tidigare, och jag kommer förmodligen att upprepa det att livets hur betyder föga i jämförelse med dess varför. Men du må inte klandras för din nyfikenhet, och liksom du är jag mycket mer intresserad av en fårbogs doft ochsmak än av de filosofiska skälen för rätten att driva fåravel, och därför skall jag, utan att alltför mycket gå in på detaljer, besvara din fråga.

Trimander åtnjöt understöd av adeln. Dess medlemmar, de enklaste och mest förtroendefulla av alla människor, trodde alla fullt och fast att han under sina snart fullbordade historiska forskningar – helt enkelt driven av sanningens tvång – skulle komma att upphöja och prisa deras förfäders heroiska bedrifter; och därför brukade de be honom till sig som gäst för ett halvår eller med ett år med fri tillgång till familjearkivet och tavelgalleriet; och i staden brukade de taktfullt lämna kvar på hans bord en check på tvåtusen kronor. Han var en man med enkla vanor, och hans slöseri sträckte sig inte längre än till böcker och skrivpapper, varför han levde behangligt nog.

Folander gifte sig med en änka med en del egna pengar och dessutom sin döde makes efterlämnade aktier i Sandvikens järnverk. Folander hade ingen anledning att klaga.

Vid sina föräldrars död ärvde Torssander litet pengar, och genom att ge ut dem rundhänt så länge de varade förvärvade han ett förblivande anseende som välbärgad. Som en konsekvens av denna kloka hållning bjöds han till nyförvärvade vänner, som aldrig annars skulle ha besvärat sig med att visa gästfrihet mot en fattig man som kanske hade lagt i dagen en opassande tacksamhet. Förläggare, medvetna om hans oberoende, anhöllo om hans omdöme om besvärliga manuskript och betalade honom frikostigt. Tre av dem erbjödo honom vid skilda tillfällen ansenliga förskott för hans självbiografi, som han inte hade någon tanke på att skriva; och han tog emot deras pengar i den vänliga avsikten att i en obestämd framtid författa några trevliga och livliga berättelser som skulle tillfredsställa dem och behaga publiken. Redaktörer tubbade honom att skriva anmälningar, vilket han gjorde med rättvist omdöme men alltid sex månader för sent. Torssanders inkomster voro oregelbundna, men han levde och levde på det hela taget bra.

Det kan vara lämpligt med en ny fråga, och eftersom den är framkallad av ren okunnighet tvingar redan artigheten till ett svar. Hur, lyder denna nya fråga, kunde Trimander, Follander och Torssander inte endast behålla sitt ansikte som diktare utan faktiskt till och med öka det, om de under tjugo år sedan de lämnat Lund inte skrev någonting alls.

Svaret på detta är att söka i Sveriges och det svenska folkets karkaktär.

Sverige är både stort och litet. Geografiskt sett skulle det sträcka sig från Köpenhamn och Neapel, om man kunde ta det och liksom hänga upp det på en krok, men samhälleligt är det litet och kompakt. Folk i en landsdel är väl underrättade om vad folk i en annan har för sig, och de känner motiven till dessa handlingar. Var och en vet till exempel att smålänningarna äro beklagligt lika skottarna, och fast malmöborna låtsas tro att Stockholms norra förorter äro hemsökta av lappar så ha de och alla andra i Skåne rika farbröder och morbröder där uppe, som reda sig utmärkt. Inte heller svävar någon i södra hälften av landet i något tvivel om det beklagliga sedliga tillståndet uppe i norr, särskilt under vintern. Stockholm är en sådan furstlig huvudstad att man knappast kan finna dess like i Europa – det skulle då vara Venedig – men även i Stockholm finns det någonting provinsiellt och familjärt som man annars oftare möter i små blomstrande landsstäder.

Det finns en annan märkbar motsägelse – som på något sätt har nått sin harmoniska balans – i den nationella begåvningen för teknik och den lyriska läggningen. Den främmande besökaren, som beskådar dammanläggningar, järnverk, broar, akvedukter, vägar , hydro-elektriska installationer och utmärkt fungerande järnvägar utbrister oundvikligt: ”Vilka ingenjörer de är!” Men infödingen, som av otaliga vänner bombarderas med lyriska dikter, som är omgiven av lyrikläsare i de allestädes förekommande kulturella föreningarna och som melodiskt bedövas av versdramer på varje teater, utropar med melankoliskt stolthet: ”Vilka poeter vi är!”

Och båda ha rätt. Poesien blomstrar i det välstånd som ingenjörerna byggt, och ingenjörerna rekreera sig oavbrutet för nya uppgifter genom lyrik skriven vid de strömmar som de ha reglerat. Om många av sångerna är känslofulla förklaras detta av klimatet, ty snö ligger djup i Sverige under många månader av året, och eftersom större delen av befolkningen bor på landet och bebyggelsen är gles blir varje rödmålat hus en ensam utpost – varm men bräcklig – mot vinterns mäktiga vilda fiendskap. Nu är ju sångerna som sjungas överallt i världens yttre garnisoner, på ödsliga utposter, sentimentala sånger, ty cynismen och ironiens grunda klokskap florera endast i stora överfyllda städer, där var människa är en främling och ingen att lita på. Hölj över mänskligheten med snö, skilj hus från hus genom kilometer av skog eller vågiga vita fält, och var och en kommer att sjunga med mildhet och känsla och en smula sorgset. I dessa förhållanden är det ett gott arbete att överleva, en triumf att befinna sig väl; tacksamhet är på sin plats och tåren rinner med rätta.

Det var sålunda i denna behagliga hematmosfär i ett långt, vilt, vackert land som namnen Trimander, Follander och Torssander blevo så väl ihågkomna och tilltron till deras inneboende styrka och icke svikande kvalitet bevarades. Detta förtroende kom heller inte på skam.

Tjugo år förgingo och därpå producerade var och en av dem, några månader efter varandra, en ny bok. Men hur annorlunda var icke, i alla tre fallen, den andra boken mot den första.

Trimander hade funnit en ny kung. Allt eftersom han blev äldre och tänkte djupare på dessa monarker, som eldats av så stolta föresatser, blev han allt olustigare till mods i deras sällskap. Deras makt hade varit absolut, deras mest triviala motiv hade framkallat fruktansvärda händelser, och under deras tronhimlar hade nycken fört till triumf eller katastrof. Han kände sig inte längre säker i deras sällskap, och inte heller säker med de stora ädlingarna omkring dem, ty även om dessa makt hade varit mindre hade den till sitt väsen varit av samma slag, och de hade utövat den på ett lika oförutsägbart sätt. Så han som hade haft sin lust i det heroiska förflutna blev nu rätt för det. Han såg det fullt av omänskliga, strävt talande män i svarta rustningar, som krossade varandras lemmar som klorna på en hummer, levde i mörka sammansvärjningar med handen på dolkfästet och dogo spritt galna bland grodor och vattenödlor i det mörka fängelset under någon kusins borggrav. – Hur glad var han inte att efter en lång dags läsning gå ned till middagen med de civiliserade ättlingarna till dessa vilda grevar! I en värld som annars inte alls blev bättre, sade han sig ofta, hade ridderskapet och adeln verkligen gått framåt. Sedan de förlorat sin makt hade blivit riktigt angenäma sällskapsmänniskor.

Så genom naturlig sympati fann Trimander att hans tankar allt mer och mer tillgivet sysslade med den kung av Sverige, som själv var fruktad av sina adelsmän och som för att försäkra sig om en litet vänligt sällskap på tronen gifte sig med en korprals dotter. Trimander bodde hos en aristokratisk gynnare i södra Sverige, när han slutgiltigt överförde sin länsplikt till Erik XIV; och han gjorde detta omedelbart efter ett besök på det det gamla slottet i Kalmar.

Med mörk värdighet och murar av vidunderlig tjocklek reser sig slottet vid havsstranden. Det var nära jul då Trimander kom dit, och sjön var frusen på grunda ställen, snön låg djup på fälten, och purpursvarta moln i öster hotade med nytt oväder. Denna mörka och melankoliska dag voro endast två rum i slottet i sig själva så muntra, att de kunde förjaga ur hans tankar dysterheten därutanför och komma honom att glömma hur han frös om händer och fötter och näsa. Det ena kallades Konungens rum och det andra Drottningens. Båda voro beklädda med ljusa träinläggningar som formade sig till förtjusande bilder eller mönster med ränder, fält och olika figurer av annat trä färgat i milda nyanser. I Konungens rum funnos, formade på detta sätt, två landskap och i Drottningens några fyndiga kubistiska teckningar.

Trimander var förtjust och blev fullkomligt hänförd, när slottsintendenten berättade för honom att bilderna säkerligen härstammade från kung Eriks tid och möjligen – ja, till och med troligen – voro av hans egen hand. Men kungen hade levt i mitten av femtonhundratalet, sade Trimander, och landskapsmålning var okänd i norra Europa tills långt senare, under det att kubistiska konststudier uppstodo först med Picasso. – Han var före sin tid, han var ett geni, sade intendenten lugnt.

Därpå, när han såg hur Trimander beundrade konungens verk, tryckte han med händerna mot en av rutorna i väggen och öppnade en liten dörr. Bakom den – å, omöjligt!

Han var civiliserad, sade Trimander med en röst som darrade av rörelse. I en person representerade han det svenska folkets båda lynnen. Han var ingenjör men också konstnär.

Han var en stor man, höll intendenten med om.

Trimander steg in i det lilla rummet, som uppenbarats bakom lönndörren och betraktade med vördnad den vattenklosett som konungen hade ritat för sin bekvämlighet.

De kallade honom vansinning, sade han, och hans röst ljöd ihålig av växlande hån och vördnad och dessutom av ekot från klosetten. Jo, vackert! I denna barbariska tidsålder såg han ensam möjligheten att förena det sköna och det praktiska. Vansinnig! Det var de som voro vansinniga, och han ensam som var klok.

Trimanders andra bok var därför helt och hållet skriven till pris av den rikast utrustade men olyckligaste av konungar, stackars Erik XIV. Den inneslöt den dikt, Stormännen, i vilken han lät monarkens mycket grundade fruktan för män i rustning komma till tals. Den andra dikten, Karin, var en idyllisk växelsång, en eklog så lätt och behaglig som någon som Theokritos skrev, om kung Eriks och korpralsdotterns bröllopsnatt. Det tredje poemet, som hyllade det mer givande svenska äktenskapet mellan det sköna och det praktiska, hette Konungens rum. Boken, som innehöll sjuttioåtta sidor var mindre än den första, men dess framgång var mycket större. Kritiken berömde den; och publiken köpte den.

Folander, tjocka Folander, publicerade sin andra volym två månader senare, och några av kritikerna voro hånfulla, medan andra, uppriktigt förbryllade höllo tillbaka sina omdömen. Men alla andra köpte, lånade eller stulo ett exemplar så raskt som möjligt, för Folanders lyriska betagenhet i livet hade mognat med åren; och i hänförande vers besjöng han nu vissa former av stilleben. Han hade skrivit en dikt kallad Min födelsedagsmiddag.

Hur hans uppfattning utvecklats var klart och logiskt för alla vanliga läsare; endast de mer akademiska kritikerna voro förargade eller förhöllo sig tvivlande på det tillbörliga i hans nya synsätt. – Ett spätt löv som vändes av vinden, hade han sagt i sin ungdom är vackert. En fågels flykt i det blonda vårljuset och en forell som håller sin fina balans i en snabb grön ström äro tecken på den extas, som fyllde skapelsen och som vi ha förlorat eller gllömt med det kätteri som lagt sin hand på världen och sagt att liv är arbete. – Men ungdomens melankoliskt hänförda förnimmelse hade nu förvandlats, utan att skaldens verbala färdighet eller den ljuva fulländningen i hans ordsammanställningar gått förlorad, till medelålderns visdom; och i stället för hans utsökta uppskattning av naturen i dess maj mötte man en fullvuxen förtjusning i nature morte.

Betrakta köttet av denna feta ål på min tallrik, sade han, och drick från mitt glas detta bleka men kraftiga destillat av den östgötiska säden! Här är naturen i dess mognad, och vi som älskade henne med ögon och händer älska henne nu också på vår tunga och i vår kropps varma håligheter.

I ämnet sill var han i sanning väl bevandrad och anslog djupare klanger än han någonsin hade gjort i sina tidigare dikter. Rökt lax rörde honom på nobelt sätt; och i de vers, i vilka han lät en tunn skarp kniv glida in i det feta bröstet på en välstekt orre och kände dess mörhet, grät hans röst som drottning Didos när Aeneas seglade bort, ty i detta ögonblick stod för honom den förgänglighet som livet så kärt och förfärligt. Men lyckligtvis fanns i hans glas en bourgogne av den ädlaste bouquet och mildaste fulländning, och de följande stroferna blevo muntrare. Han lärde många alltför tankfulla kännare att vördnad för ett svin icke behöver leda till försagdhet.

Men ifråga om ren glans fanns det intet som kunde jämföras med de sidor, på vilka han beskrev smörgåsbordet. Här var versen benådad men en sådan välsignelse ifråga om ord och fras, rytm och bilder att hans vision av det eleganta och rikt sammansatta bordet – fiskrätternas ljusa mångfald, renköttets ädelfärg – enrirade många av hans mer beresta läsare om St. Markusdomens glittrande mosaiker i Venedig. Naturälskare, sade en av hans senare och mer entusiastiska kritiker, ha hittills studerat henne och sjungit hennes pris i skogar och hagar. Nu har Follander lärt dem bättre, nu komma de till matsalen.

I hälarna på Min födelsedagsmiddag kom Torssanders volym. Han hade upptäckt att människans villkor äro snävare än han först hade förmodat. Han hade lärt sig att händelser och tilldragelser ha för vana att återkomma, att kärlek går in och går ut som tidvattnet, att om man förklarar människan alltför djupsinnigt förklarar man bort henne – och han hade kommit till slutsatsen att om han skulle fortsätta att vara kvick på människans bekostnad, skulle han antingen upprepa sig själv och bli en riktig tråkmåns eller också förfalla till nihilism och bli ett plågoris. Tydligt och klart är det bättre, sade han sig själv, att inte göra något alls från början än att arbeta så ihärdigt att man hamnar i det tomma intet; och i denna övertygelse hade han under några år levat ett i sanning bekymmerslöst liv.

Han spelade schack med åtskilliga vänner fem eller sex kvällar i veckan, och allt eftersom han blev mer och mer fascinerad av spelet tog han sig öför att spela också på eftermiddagarna. Slutligen ville han spela också om mornarna, men där stötte han på svårigheter, för inte många av hans vänner levde så lättjefullt som han, och till och med de lataste visade inge böjelse att spela schack efter frukost. Då lärde Torssander att spela mot sig själv.

Detta förutsatte en själslig disciplin av strängaste slag och därtill obegränsad ledighet. Han fann att det bekvämaste sättet för honom att spela sitt skoningslösa spel var att flytta ned schackbordet på golvet och själv ligga framstupa – först på ena sidan om schackbordet och sedan på den andra – för att studera läget och och göra sina rörelser. Vid denna tid hade han en hängiven hushållerska, en änka med en son på åtta eller nio år, och Torssander lärde pojken att tyst och utan kommentarer var fyrtionde minut komma in till honom med en halv liter öl. Sålunda styrkande sig var han i stånd att spela mödosamma och långdragna partier, och han hade fler tillfällen än de flesta spelare att begrunda spelets vanskligheter och pjäsernas fina och invecklade förhållande till varandra.

Han insåg med tiden, att när en samling oryggliga lagar sättes att härska över pjäser av varierande men förutbestämda funktioner – några enkla och gående bröstgänges till väga, andra starkare och hemlighetsfullare – så skapades ofta stuationer som betraktade med den finaste analys fromstodo som kvicka uttryck för De Vitas villrådighet eller De Rödas fördelaktiga läge. Här voro strider där inga ben bräcktes, där intelligens trädde i dagen utan upprördhet, där det kom till ett anstsändigt slut och man kunde börja igen; och dessa strider visade – som han alltid hade misstänkt – att konsten att handla, kanske på alla livets områden om den bara inte så ofta förmörkades av vulgaritet, var kvickhet, intelligens. Och därför kallade han sin andra volym Ett parti schack.

Publiken förhåll sig till att börja med avvaktande, men kritikerna voro förtjusta. Svenska litterära kritiker, vilka åtnjutit en solid uppfostran under sina tolv år i Uppsala eller Lund, äro välbekanta med hela Europas litteratur – de känna den engelska, den ryska, den franska, den tyska, den italienska lika bra som sin egen – och sålunda var det inte svårt för dem att bli varse att Torssanders tekniska förebild hade varit Popes Rape of the Lock. Att med auktoritet visa detta gav dem deras första nöje, och de flesta av del klarlade med välfunna exempel att Torssanders handlag med dessa fint bygga strofer ingalunda var sämre än hans föregångares. Men deras andra och större glädje kom från deras analys av Torssanders metafysik. Torssander hade spelat sitt Schackparti mot sig själv och splunda framställt människans eviga dualism.

Här fanns ett givande fält för kritikerna. Några av dem, de mer populära och ytliga, varseblevo i detta det söndrade jagets inbördeskrig ingenting annat än en strid mellan Konservativa och Modernak och några freudianer förirrade sig långt bort i sina utläggningar om Jaget och Detet. Ett halvt dussin äldre herrar voro djärva nog att i denna mikrokosm se kampen mellan Gud och Mammon, och arton eller tjugo hedervärda men något konventionella litteraturanmälare hälsade dikten som det senaste utslaget av den aldrig upphörande striden mellan klassiker och romantiker. Men till sin aldrig vissnande ära tävlade de två främsta kritikerna i Sverige i mästerliga uttolkningar av Ett schackparti som en älskvärd duell mellan konfuciansk livsinställning och Laotses större frigjordhet. Till på köpet bevisade en av dessa lärda herrar till sina läsares tillfredsställelse att Sverige själv erbjöd ett exempel på denna himmelska tes och antites: våra ingenjörer, sade han, äro de moderna konfucianerna, våra diktare de taoistiska lärjungarna till Laotse – och Torssanders dikt är därför ett verk av analytiska men hängiven patriotism.

Denna väldiga debatt, som sträckte sig över hundratals spalter i de dagliga tidningarna, gjorde Ett schackparti inte endast till dikt utan även till nyheter; och den ordinära publiken, fast fortfarande förbryllad, köpte den i tusental.

Nu blev Trimander, Follander och Torssander i sanning nationella figurer och levde under ett år eller så ett liv i offentlighetens ljus som annars bara kommer politiker och skådespelerskor tlll del. De begapades vid lunch, de dinerade framför fotografernas kameror, och i de dagliga tidningarna kunde publikwn läsa om vem de för tillfället gästade. Under åtskilliga månader hade Trimander och Follander och Torssander nöje av sin ryktbarhet, för tack vare den komma de oftare tillsammans än de hade gjort under de föregående åren: och trots att de utvecklats på skilda sätt funno de i varandras sällskap en källa till glädje lik den som förfriskat deras ungdom i Lund, och deras sarkasmer och kvickheter, deras ordlekar och fina djupdykningar citerades vitt och brett och spredos snabbt från Trelleborg i söder till Haparanda i den arktiska norden. Men ryktbarheten förde med sig mättnad mycket snabbare än lättjefullheten hade gjort, och inom aderton månader efter publiceringen av deras nya böcker hade alla dragit sig tillbaka till sitt tidigare lugn: Trimander till ett adligt slott i Skåne, Follander till sin hustrus hus i Dalarna och Torssander till sin bostad nära Stockholm.

Så gingo åren på nytt, för det fanns ingenting som hejdade dem, och från Haparanda till Trelleborg sade folk till varandra: ”Undras vad Trimander och Follander och Torssander kommer att göra härnäst! Å, vilka diktare de är! Och när de skriver något nästa gång kommer vi endast att klarare se världens skönhet – vilket tillsvidare är den enda säkra realiteten om man inte tar med sådana saker som hunger och död – utan kanske också något av det inre sammanhanget i allt.” Ty dessa enkla människor visste fullkomligt att livet var en fälla och en bur och att diktningens uppgift var att visa dem vägen till friheten.

Men år flöt fram efter år som vatten som sugs ned över osynliga klipptrösklar i en djup ström, och varken Trimander eller Follander eller Torssander publicerade flera dikter. Men eftersom Sverige är vad det är och folk hade tid att lära sig utantill de senast utgivna volymerna, blev resultat inte att deras rykte förmörkades utan tvärt om att det förstorades genom den kraftigaste och verkningsfullaste av alla faktorer: genom den rena trons värme och förströstan.

Tjugo år gingo förbi, och ingen av dem skrev en ny rad, men när de alla tre voro nära sjuttio år var den allmänna tron på dem starkare än någonsin: och ett slag väntade man sig att de skulle publicera, var för sig eller tillsammans, någonting som skulle vara en förening av Iliaden och Blake Songs of Innocence, av Heine och laxdalesagan, av Tartuffe och Fredmans epistlar – en förväntan på den ymnigaste rikedom i lätt men mäktig, djärv men gratiefylld vers. Men Trimander och Follander och Torssander valde annorlunda. De valde i stället att dö.

Follander var den förste att bryta upp. Han var inbjuden till kräftsupé och föråt sig och dog. I ett mindre civiliserat och fint kännande land än Sverige skulle en sådan död ha blivit föraktad och stackars Follander klandrats för vulgär glupskhet. Men i Sverige var man i stånd att se sanningen: man visste att han hade dött inte av frosseri men av romantisk hängivenhet till en idé, en ritual och en religion. Ty de läckra små kräftorna fångas under sommarmånen, de äro sommarens flodfrukter, och när de travas upp som koraller på ett kristallklart fat ser var och en i dem tecknet på sommarens triumf över de fängelseportar, som vintern har lagt på de rinnande åarna under så många besvärliga månader; och därför äter var och en så många han kan för att till det yttersta dela triumfen.

Follander hade ätit ett oerhört antal – men exakt hur många är fortfarande föremål för meningsutbyten – när han sakta sträckte sig efter ännu en. Hans vänner sågo plötsligt hur hans rosiga ansikte färgades mörkare rött, som västersolen när den har nått horisonten; och med en skälvning grep han tag i duken, hans snapsglas föll i golvet, och Follander sjönk bakåt i stolen. Solen hade gått ned.

Trimander bodde vid denna tid på ett slott vid Mälaren. Han brast i gråt när han hörde nyheten och drog sig alltjämt snyftande tillbaka till sitt rum. Han kom inte ner till middagen, och någon av tjänstfolket sade att han gått ut. Det regnade häftigt. Hans värd blev ängslig och skickade ut några unga karlar att leta reda på honom. Det dröjde till efter midnatt innan de funno honom, alldeles genomblöt, och förde hem honom. Han dog av lunginflammation tre dagar senare, och i kakelugnen i hans sovrum hittade man en liten askhög. Vad han än hade skrivit under de sista åren hade han tagit med sig i graven, som vikingen tog med sig hjälmen och svärdet och skölden.

Torssander blev funnen död en vecka senare. Hans schackbord var placerat på golvet, och på vardera sidan voro pjäserna så uppställda att en enda falsk rörelse skulle öppna deras stridsorning för upplösning och undergång. Schackbordet flyttades, som det stod, med pietetsfull försiktighet till Skansen, där det fortfarande väcker ändlösa diskussioner bland spelets älskare. – Hade Torssander, fråga de, helt enkelt ådagalagt sitt fina begripande av schack genom att arrangera sina pjäser på ett sådant sätt att ett enda litet drag skulle fördärva dem alla? Eller hade han under denna sin sista strid genom allvarligt spelande och utvecklande av jämnstarka krafter bragt båda sidor till en avgrund, och sett det symboliska i detta?

Ty Torssander, död, satt vid sitt bord med en oavslutad dikt framför sig. Han hade kommit, så stod det, till ett hus som tycktes tomt, men dörrplåten var väl polerad och dess gamla bokstäver, som nästan voro utplånade av tiden, formade det namn han sökte efter: Död. Hit, till detta hus, hade hans vänner kommit, och han måste själv finna ut hur deras mottagande hade varit. Han knackade, men ingen kom. Huset tycktes i sanning tomt, men i ett fönster rördes gardinen. Han knackade på nytt, starkare. Fortfarande kom ingen. Han knackade för tredje gången…

Där slutade dikten, och Torssanders penna låg bruten mellan hans händer.

Intet som de kunde ha skrivit hade förmått ge deras rykte en sådan storhet, som deras följe med varandra i döden. Nu sedan de lagt av sig sin jordiska klädnad svävade de över Sverige, som kungarikets tre kronor glimma över Stockholm; och de och deras dikter ha blivit synliga för alla som undet ett stort ljus. Döden hade gett dem odödlighet.

Den gjorde faktiskt mer, för på ett egendomligt sätt förde den diktarna närmare det enkla folket som beundrade dem. Den förvandlande döden lät deras väsen bli en del av Sveriges mark och historia, till vilka alldeles vanliga människor som kontorister och sjömän och små butiksägare voro arvingar i lika hög grad som grevar och professorer och förnäma damer; och Trimanders, Follanders och Torssanders storhet, som under deras tid på jorden hade hållit deras läsare en smula på avstånd från dem, kändes nu av dessa som något alldeles förtroget och hemvant.Genom det högtidliga sätt, på vilket de valt att dö, blevo diktarna ett med sina landsmän.