Bibelns språk och tidens sida 13
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 14 15 16 17 18 19 20
Vad är språket i verkligheten? Någon föreställning om dess art och beteende måste vi bilda oss, annars blir varje antagande om dess fortsatta förändringar onödig. Om det inte liknar en mekanism, inte heller en organism. Låt oss kalla språket vad det obestridligen är: en epidemisk företeelse. Det uppkommer genom mänsklig beröring och sprider sig genom smitta. Låt oss förkasta varje annan liknelse om språkets natur och se vart denna leder oss, när vi ställs inför uppgiften att förutse förändringar, som inte lyder någon lag, inte drivs av en inneboende kraft och saknar bestämd riktning.
Besked om vad det är som förändras kan man få i statsrådets direktiv till bibelkommittén: ordval, böjningsformer, satsbyggnad och ordens stilläge. Betraktar man i Tegnér d. y:s och Gustaf Cederschiölds anda språket som ett mekaniskt redskap, följer slutsatsen av sig själv: bort med allt som kostar en ansträngning att uttrycka eller fatta. Ser man förändringarna som led i en organisk utveckling, blir konklusionen lika entydig: bort med allt ålderdomligt, ta i stället det som senast kom i ropet. Är man verkligheten närmare om man uppfattar språket som en epidemisk företeelse, blir bekvämligheten betydelselös och frågan om ålderdomligt eller dagspräglat ovidkommande. Då gäller det vilka uttryckssätt som vinner spridning, i tid och rum, och hur de vinner den.
Vi kan börja med ordvalet. Redan för en summarisk överblick över dess förändringar skulle behövas en Akademiens Ordbok med bifogade frekvenstabeller, utkommen med en ny upplaga varje år. Att verkligen redogöra för dem skulle vara som att katalogisera vågorna mot Sveriges kust. Men för att belysa vad det här rör sig om räcker en handfull exempel. Vid den tiden då den nu gällande bibelöversättningens stilideal bars fram, prövades på annat håll två ord, som genom sin ålderdomliga klang och härkomst var helt hänvisade till högtidliga sammanhang. Ännu 1917 betecknade Cederschiöld dem som sällsynta men uppmuntransvärda. I dag finns inte en normalbegåvad människa över sex, sju års ålder, som är obekant med dem: idrott och slöjd. När epidemin väl börjat, grep smittan snabbt omkring sig. Något liknande gäller om det genom sin ålder då främmande framlänges; det var otänkbart man och man emellan. Nu förstår vi inte hur folk så länge har kunnat reda sig utan det.
« Index