Ett leende i Tyrolen sida 3
Hans raketkarriär som journalist var välgrundad och snart sagt utan motstycke. Han hade inte bara den drivna pennföringen och kvalitetsintelligensen utan framför allt stjärnreporterns medfödda förmåga att befinna sig på ort och ställ. I den meningen kunde han göra Picassos valspråk till sitt: Je ne cherche pas, je trouve. Upptakten ger anslaget till hela fortsättningen. Den unge Koestler stötte en dag på en bekant som sa: Vem hade trott att du skulle bli en så berömd man? Om sin berömmelse hade Koestler ingen aning. Den ovetande fick då reda på att en artikel av honom hade publicerats, stort uppslagen, i Neue Wiener Presse — det betydde att bli introducerad på den internationella tidningsvärldens riddarhus. Artikeln, som Koestler hade skickat in utan egentliga förhoppningar, var från Israel. Han hade inte alls rest dit för att söka stoff att skriva om. Han utvandrade för att med några snart försvunna småslantar i fickan och spaden i marken själv vara med om att gräva grunden till det nya Zion. Ingen journalist kunde som han skildra ihärdigheten och svälten, det hårda besvikelserna och den brinnande hänförelsen. De var hans egna.
Vad han skrivit från spanska inbördeskriget har en lika personlig inramning. Den bestod av ett fascistfängelse, där han fick sitta och vänta på att bli utsläppt. De som skulle släppa ut honom var exekutionspatrullen.
Lika betydande för hur journalistik och liv för Koestler blev ett och samma är något som inträffade en del år tidigare. Han satt då redan på en ganska central post i den väldiga Ullsteinkoncernen i Weimarrepublikens Berlin, en anmärkningsvärd ställning för en tjugofemårig utlänning, som nyligen börjat sin egentliga journalistbana med att utge ett stencilerat veckoblad på hebreiska i Tel-Aviv. Vad denne snabbögde yngling och främling från sin plats i de invigdas krets iakttog av det politiska maktspelet är i alla händelser till sin historiska räckvidd långt mera dramatiskt än hans zionistiska eskapad eller dödsdomen i Spanien. Han såg hur detta mäktiga Ullstein, socialdemokratiens och kulturliberalismens ojämförligt inflytelserikaste språkrör inte bara i Tyskland, försökte behålla sin position genom att uppge sina ställningar. Han såg att därmed var Weimarrepublikens sak förlorad. Det fanns bara två alternativ att vänta på, och det ena var, liksom senare i hans liv, en exekutionspatrull. De två alternativen var nazism och kommunism. Han hade inte svårt att välja ställning och förblev bortåt ett decennium partitrogen kommunist. Den uppgörelse, som därefter följde, är genomträngande och skoningslös, också mot proselyten Arthur Koestler.
« Index