KARL RAGNAR OCH SKOGEN – fångat av Kerstin Ekman

Citerat från Herrarna i skogen – (Albert Bonniers förlag 2007)

Waldeseinsamkeit

Den 9 maj 1981 var jag i en bokskog tillsammans med diktaren Karl Ragnar Gierow. Den vintern hade han ofta talat om att hans liv snart var slut och att han egentligen inte längre hade några önskningar. Men en gång till hade han velat se när bokarna lövades. När Svenska Akademien besökte ordboksredaktionen i Lund blev det möjligt att förverkliga hans anspråkslösa dröm. Jag lånade en bil och vi for ut till en bokskog som han kände från förr. Vi sattte oss där, med någon möda för det fanns inga stubbar.

Genom en silduk av klorofyll
Sipprade timmarna stilla

Så hade han själv skrivit. Timmar var det väl inte som förrann. Men en viss tidrymd i tystnad. I mitt huvud lövades boken under tiden: ”Då voro bokarna ljusa, ån av simmande vit ranunkels öar sållad…” Fast här fanns ingen å med vita blommor att se. Inte kunde jag se Vilhelm Ekelunds å så tydligt för mig heller. Jag visste och vet fortfarande inte vad det var för ranunkel han menade. Kanske vattenmöja.

Jag undrade vad Karl Ragnar tänkte på men ville inte störa honom. Det rådde ett säreget ljus under de stora gråstammiga träden. Vad såg han där?

Om det inte fanns trädsus och ljusa löv i mitt huvud, vad skulle det då inte finnas i hans? Hela skogar av dikt. Mycket Ekelund: kastanjeträden som lutade trötta efter regnet sina tunga vita spirors blom. Valnötsträd med tomma grenar sträckta mot himlens ljusflod. Allt det skånska från hans ungdom, pilskott mot grå himmel tecknade av A.U. Bååth:

”Skymmande dimma våt över slätten vilar,
Röda grenar streta från kala pilar”.
”Där silverpoppeln har det högtidssus,
Som hägnar med sin ro”

hade han vandrat. Han kände säkert Oscar Levertins ”Ithaka” långt innan han fick råd att resa till Grekland. I hans generation reste man inte dit för att bada och dricka ouzo utan för att sätta foten på den mark där invigda förblött. Hjalmar Gullberg skrev om de eleusinska mysterierna ekdungar och heliga lagerlundar, Johannes Edfelt om hur kvällsvinden kom pinjens valv att sjunga, djupt och orgelmörkt.

Jag tror att Karl Ragnar Gierow i sin ungdom var mer hemma i antikens Grekland än i det svenska landskap där Dan Andersson hade vårkänning: under mossornas multnade skogar, under böljande lövverk och alarnas droppande blom. Men han tyckte om extravagansen i Karlfeltdts ordvirvlar: ”Jordrök vaknar bland höstlöv i lunden” och anslaget av fest och prakt i Einar Malms: ”Rönnar i solstorm mot ett höstblått hav/Lysa likt blodkaskader”. Han fann ett nöje i att läsa raderna ur akademikramraten Österlings impression från alperna ur minnet och då var det som om han smakat på ett gott vin:

Där stod september med guldgirland,
Och träden lyssnade hand i han
Till aftonens kampanil.

Han kunde själv röra upp en virvel av fest odh överdåd i sin dikt. Men i grunden var han förstås som en av oss, folket i Nifelhem, förtrognast med vemodet. Det som lukten av brinnande löv och svunnen sommar förmedlar i Gunnar Mascoll Silfverstolpes ”Bålet”:

Sedan några dagars sol
Hade gett tillkänna
Vårens ankomst
Brukade min fader bränna
Löven från i fjol.
Bålet brann med stilla sus
Röken från de brunna
Sommarlöven
Böljande i kvällens tunna,
Blåsippsbleka ljus.

Österling, Gierow och Edfelt kom att verka för modernisterna i akademiens prisdiskussioner och vid invalen, och det var framförallt genom dem som Nobelpriset under årtionen skulle profileras som en hög värdesättning av europeisk modernism. Men de läste gärna och citerade en äldre litteratur som de ända till slutet av sina liv var hemma i och hade kärlek till. Deras beläsenhet och litterära sensibilitet rymde det oerhörda språnget från Atterboms ljusa björkar i en enslig lund till Lagerkvists ångestskogar. Den gick längre ner i tiden än så. De var sedan skoltiden förtrogna med den klassiska litteraturen. Grekiska gudar, nymfer och fauner rörde sig i deras björkhagar och granskogar, Det var ingen motsägelse i det för dessa män som hade läst om antikens gudavärld redan som pojkar och säkert levt sig in i den i sina lekar. De tänkte gärna antikt när de om somrarna vandrade i svensk skog. Det hade redan Heidenstam gjort. I ”Tiveden” lät han en satyr från Ithakas skogar dyka upp och predika lättjans och ansvarlöshetens evangelium i den allvarsamma svenska skogsbygden. När Anders Österling strövade i sitt skånska sommarlandskap vid Skälderviken mindes han sig själv som en benådad herde i ett slösande Arkadien.

Som hjorten lever av skogarnas ollon,
Sorglöst levde jag här en gång…

Karl Ragnar Gierow lät en av Ovidius metamorfoser få liv i Skåne. I dikten ”Ovidius i Hästveda” åldras ett par lika innerligt oskiljaktiga som Philemon och Baucis. Genom generösa och nyckfulla gudar, som vandrade omkring i Frygien vid denna tid, fick det gamla paret nåden att inte dö ifrån varanddra utan förvandlas till två sammanslingrade träde i skogen. Hos Gierow blir mannen precis som i myten en ek (vad annars?) men hustrun blir ingen lind utan en slånbuske som från början står i i fedräkt av vit blomning. Men både ljuvhet och mannasstyrka förgår:

De åldrades i par så sakteliga så innerligen oskiljakteliga
I evigt gräl beständigt fött i i jåns.
Ett taggigt snår, en vresigt barkad stubbe
Förvandlades till gumma med sin gubbe,
Och Baukis´namn var ditt och mitt var File-Måns
….

Vad tänkte Karl Ragnar Gierow när han satt och såg in i bokskogen där inte ett löv rörde sig? Han visste många dikter om träd och skog och hade dem i huvudet. En del hade han skrivit själv. Men han läste för ovanlighetens skull inte någoting ur minnet. Han satt alldeles tyst. Senare skulle han sända mig en mycket enkel dikt om ”när vi var samman och boken slog ut”. Men nu sa han ingenting.

Kanske hade han nått en punkt där ordfloderna av löv och stormslitna grenar hade sinat ut och lämnat honom ifred. Han hade funnit sin skog, Den sa honom något, men den sa det tydligen inte med ord.

Jag satt och såg på Karl Ragnars bleka ansikte och på patientbrickan av plast som han hade som ett band kring sin magra handled. Han var bara på några dagars permission från sjukhuset. Det såg ut som om han lyssnade.

Vad lyssnade han till i denna tysta skog där det inte växte någonting annat än bokar?

Sidentunna och svagt veckade bredde de genomlysta bladen ut sig. Det rådde ett flytande grönaktigt ljus under lövtaket. Vid basen hade de stora stammarna en strumpa av mossa. Annars ingenting. Marktäcket av halvmultnat löv var obrutet. Där syntes inga kärlväxter, inga skott av nya plantor bland stammarna. Det skulle aldrig bli någon föryngring här. Telningar som växte upp ur bokollonen dog naturligtvis av ljusbrist. För mig blev det till slut en kuslig plats.

Sten Selander har i Det levande landskapet i Sverige beskrivit en sådan åldrad, högstammig bokskog. Han säger att då ens sinnen översvämmas av den gröna, svala skymningen mellan trädpelarna, förstår man vad de tyska romantikerna menade med Waldeseinsamkeit.

 

 

I samband med uppsatstävlingen för gymnasieelever 1997/98

Det är roligt att ta fram en diktsamling av Karl Ragnar Gierow ur hyllan. Vemod och desillusion möter en förvisso. Men den spirituella tonen och det lätta handlaget med versen ger läsglädje. Gierow var ingen påståelig författare. Ironin gör honom svårfångad, men alltid roande.

För en ung männsika är det kanske en främmande värld. Men ska vi glömma allt som varit?

Läs ”Ovidius i Hästveda” och fundera på vilka Filemon och Baukis var. Gierow gifter ihop dem som Baukis och File-Måns – en kraftfull ek och en ljuvt blommande slånbuske. Ovidius i sin dystra förvisning vid Svarta Havet skulle nog ha dragit på mun åt denna metamorfos på skånska: en vresig gammal ekgubbe och en taggig käring med kärva bär ihopsnärjda i en stenig backe. Så gick det för kärleksparet, ”så innerligen oskiljakteliga, i evigt gräl”.
Att ta fram Karl Ragnar Gierows dikter är att ta fram en klassiker – och kanske som här finna en till under textens yta.

Kerstin Ekman

« Index