Hem » Författarvänner om Karl Ragnar Gierow » Knut Ahnlund

Till minnet av Karl Ragnar Gierow

Karl Ragnar Gierows litterära produktion tillkom under växelverkan med en alltigenom framgångsrik gärning som förlagsman, radioman, filmförfattare, tidningsman, teaterchef och sekreterare i Svenska Akademien. Har någon svensk författare haft en så allsidig praktik även på de fält som gränsar till dikten? Har någon så lyckligt förenat ämbetsmannens yrke med skribentens? Vi bör säkert inte beklaga att han inte blev diktare på heltid; när han valde att dela sin tid visste han vad han gjorde. Vad han skrev behövde näring från vad han upplevde och uträttade.
Mot slutet av sitt liv hade han nått fram till en mycket modest värdering av sin insats. Han var på den punkten som i allt annat osentimental och uppriktig, alla förstod att han menade vad han skrev och sade. En afton för några år sedan höll han sin publik på halster med en gissegåta. Poängen med gåtan var att den föreföll alltför lätt. ”Vad hette den man som skrev en del lyrik i traditionsenliga tongångar, ett halvt dussin dramer på vers i historisk iscensättning och dessutom en handfull essayer, reseskildringar och levnadsteckningar? Han var på sin tid Dramatenchef, blev därefter Svenska Akademiens ständige sekreterare och beflitade sig som sådan inte minst om Akademiens förvaltning. Namnet har sex bokstäver och slutar på -ow”. Börssalens lyssnare hann under några ögonblick känna sig förlägna ty det tycktes som om bara ett svar var möjligt. Då kom lösningen som en befrielse: Bernhard von Beskow. Men alla som hörde det förstod att talaren också skulle ha godkänt ett annat svar.

Vi, hans allra närmaste eftervärld, bör på denna punkt visa vår efterklokhet: Karl Ragnar Gierow var inte bara en mycket större skald, dramatiker, essäist och reseskildrare än Bernhard von Beskow, han var åtminstone på tre av dessa fyra områden ypperlig, en av våra stora. Jag har den övertygelsen att han ännu inte är riktigt upptäckt. Nästan intet av vikt är skrivet om honom. I den senaste antologien över svensk dikt, utkommen 1980, saknas han. Hans essayer och resebilder – gränsen är flytande – ligger till inte ringa del otryckta. Här väntar åtminstone en ny Gierowbok alldeles bakom hörnet, och en av hans bästa, med hela hans ålderdoms sälta och friskhet, summan av hans stilkonst, om Karibien, om Azorerna, om Santorin, Kreta, England, om Laurence Olivier, Chateaubriand, Thackeray med mycket mera.

Grunddraget, den härskande gemenskapen, hos skribenten Gierow var spiritualiteten. Det kan låta alltför lättvindigt på tal om en diktare som var allt annat än lättviktig, men om vi ger begreppet dess hela och rätta innebörd är det inte för trångt. Det innebär för hans del främst en intellektuell kvalitet, en tankens snabbhet och livlighet, en fenomenal teknisk och versmusikalisk skicklighet, en lycklig kärlek till språket och ett blixtrande samspel med alla dess inneboende möjligheter, dess associativa och kombinativa resurser.

Sedan han avverkat sina lyriska lärlings- och gesällprov, ”Solen lyser” från 1925 och ”Den gyllene ungdomen” från 1928, tog han en lång paus, ty hans inspiration hemsökte honom inte till vardags utan ”som i plötsliga nysningar” – orden är hans egna. I ”Ödletid” 1937 och ”Vid askens rötter” 1940 – och i allt vad han senare skulle skriva – är han på flykt bort från det triviala och på jakt efter det oväntade. I dessa av urtid och mörka framtidsvisioner mättade tidsdikter använde han både Eddans lakonismer och barockens storprakt men lyckades ändå ge vad han sade en egen prägel. Gigantosauriernas tid, de stora ödlornas, såg han återvända, årsmiljoners utveckling omintetgjord sedan människan själv med sina pansarmonster och flygande svanödlor återskapat krittidens primitiva slagfält.

De försyndelser en kinkig läsare kan finna i dessa dikter är inte underlåtenhetens utan snarare överflödets: det finns en väldig kompression i dem, ibland så stor att stycket verkar som rebus. Då trängs tankarna så tätt att uttrycket blir elliptiskt, svårtydbart. Vardagsspråkets nedslag i dessa marker kan åstadkomma häftiga krevader, stundom med stor verkan för det dramatiska landskap som han skulpterade, stundom med andra effekter än han avsett: Gierow har inte Gullbergs och Edfelts absoluta gehör på detta område.

Det finns en värdig diskretion i dessa dikter, det personliga var inte utestängt men det hade inte obegränsad yttrandefrihet. Men på några ställen tillät han sig att tala mera direkt. En kärleksdikt i tolv sånger med titeln ”Förening” berättar om samlivet med den kvinna han som sextonåring förälskade sig i och sedan aldrig upphörde att älska. En av sångerna slutar med en så vacker åkallan till vanans och rutinens lycka: ”Vi somna in, fast våra hjärtan törsta,/ och väckas upp när dagen faller på/av glädjen bara/ att vi båda vaknat/ i många tusen klara/ morgnar så.”

En annan bekännelse som på sin tid ofta lästes som Dagens Dikt i radion berörde konsten. Den heter ”Koncert” och här manar han sig själv att sjunga mer oförställt: ”Slipad prosa/ kalhugger sångens skog./ Timmer och cellulosa/ skördas där bruset dog.” En tredje dikt, den heter ”Dominantackordet”, är en bikt om vänskapen. Den berättar om en svår sjukdom; som på en surrealistisk målning ser vi honom på en väg i en gondol bort från jorden, hans nerver hänger som släplinor ända ner till den skrovliga marken. Plötsligt, på väg mot de yttre gränserna, ser han i töcknet sina vänners ansikten: ”Jag ropar efter dem. När råkas vi?/ De voro mina vänner ju, och jag/ har inga vänner mer i detta tomma,/ där ropen eka: Ingvar – Hjalmar – Frans -.” Ingvar Andersson, Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, de fanns i den verklighet som trots allt drog honom tillbaka till jorden.

Efter en ny, denna gången tjugotreårig, paus, återkom Gierow 1963 med ”Om livet är dig kärt” och fem år senare med ”Skall jag taga vara på min broder?” Också här förblev han den metriska dikten trogen, han menade att det förtätade uttrycket för en tanke borde underkastas rimmets och rytmens prövosten. Jag tror att det rent sportsliga momentet spelade en roll, han visste att han på detta fält kunde mer än de allra flesta och han provade att överbjuda sig själv, under häftiga konfrontationer med sin egen ingivelse, ”en pendling mellan paroxysm och paralysi” (också hans egna ord). Och innanför de gränser han ritat upp för sig skapade han tankelyrik av stor skärpa, lärodikter fulla av tung självprövning och djupa insikter.

Jämförd med huvudmassan av den orimmade och orytmiska dikt som fanns i omgivningen var det naturligtvis hans egen lyrik som var den otraditionella; var finns i vår diktskatt en så etsande satir över människan-jordförbrukaren som det tema med sju variationer som han med en alldeles legitim vits kallade ”Jordbrukaren”? Var en sång om avskildheten som ”Solo om pelaren och tornet”? Var en sonettkorona som den stora fugan ”Den förste människosonen”, fjorton sonetter förenade genom slutradens rullande återkomst och begynnelseradernas slutliga samling i den femtonde sonetten?

Under de sista åren, uppmuntrad inte minst av poesidagarna i Gamla riksdagshuset där han var med, lät han sig förmås att samla två urval av vad han skrivit under femtio år, ”Ut mot udden” 1977 och ”Kvar på bryggan” 1981. Mellan dem låg en originalsamling, ”Innan klockan slagit noll” 1978. Det går en skarp gräns igenom denna senare, ty dess första hälft var sommardikter från två makars sista samliv med varandra och med naturen, dess andra del var uppbrotts- och dödsdikter. Hans hustru omkom genom en olyckshändelse; till sist skrev han om sin lycka med henne och om sin längtan att vara där hon var. Dessa kortdikter är omistliga i vår litteratur.

Hans skådespel ”Den fjärde vise mannen” hade premiär och föll alldeles igenom just i de dagarna. Jag minns några möten och samtal då, hans fullkomliga behärskning skall jag aldrig glömma. Det var detta hans diktning handlade om, plötsligt blev deras giltighet bekräftad.

Gierows gärning inom teatern var mycket betydande, om den har sakkunniga vittnat. Hans främsta insats gjordes som introduktör, översättare, bearbetare, chef och inspiratör. Hans egen dramatik hade storslagna men också problematiska drag. Hans mest kända drama ”Rovdjuret”, ett spel om varulvsförvandling, har en ypperlig upptakt men lider senare av psykologiska kontaminationer som gör åskådaren förbryllad; särskilt slutet med den onda borgfrunmodern är vanskligt. Gierow hade som dramatiker en förkärlek för frälsnings- och förvandlingsmotivet; liksom varulven frälses för att strax därpå dödas så förvandlas den fördomsfrie Jarl Magnus i ”Helgonsaga” och lider offerdöden för enheten på Orkneyöarna.

Något av samma branta växlingar kan skönjas hos Herodes i ”Den fjärde vise mannen”, samma självuppoffring, låt vara avstyrd i sista stund. Det av hans skådespel – om man bortser från den lätta komedin ”Av hjärtans lust” – som lättast kunde beredas en återkomst är kanske ”Färjstället”, hans moralitet, hans sagospel, med tycke av ”Svanevit” och ”Peer Gynt”, men också i sin sinnebildliga stilisering likt gamla bildpanoramer över människans fåfänga ävlan, sådana som Hieronymus Boschs tavla ”Hövagnen”.

I Gierows lysande essayistik – hittills bara två samlingar, ”Mina utflykter” 1950 och ”Europa och tjuren” 1972 – är paradoxen en huvudsak. Han såg allt med egna ögon och allt ter sig nytt och annorlunda än vi trott och väntat oss. Också hans monografier över tre svenska snillen, Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz, Benjamin Höijer och Johan Henrik Thomander, har karaktären av geniala essayer. Gierow försköt en del av vad han tyckte var mindre viktigt, gjorde i stället egna punktinsatser som forskare, och fann mycket. Boken om den väldige, skelögde och snillrike biskop Thomander är en av de elegantaste och mest läsvärda biografier vi har på svenska.

Samma friskhet och kvickhet präglade rapporterna från hans ensamma resor i den yttre världen under de allra sista åren. Ingenting band honom längre vid livet, han längtade intensivt bort. Ändå vittnade varje ord han skrev om lidelse, nyfikenhet, upplagdhet. Det var hans sista stora paradox.
(Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 11.11 1982, samma dag som Karl Ragnar Gierow jordfästes.)