Lars Gyllensten
Några minnen av Karl Ragnar Gierow
Min första personliga kontakt med Karl Ragnar Gierow var 1954. Jag valdes då in i nämnden för Albert Bonniers stipendiefond för yngre författare. Jag efterträdde Vilhelm Moberg, som enligt statuterna avgick av åldersskal. I nämnden satt då, förutom Karl Ragnar Gierow, Eyvind Johnson, Arthur Lundkvist, lrja Browallius, Sven Barthel och Kaj Bonnier, som familjens representant.
Jag kände mig mycket hedrad av att komma in i detta sällskap, med stora författare som jag satte högt värde på men inte hade träffat personligen. Snart nog kom jag underfund med att det inte bara var hedrande utan också mycket stimulerande och lärorikt – med personliga exempel som blev vägledande för min egen syn på människor och deras gemenskap.
Det var en vänkrets, i vilken man odlade ett ytterst charmerande umgänge. Man tog sin uppgift på allvar, man ömmade for de unga författarna. Alla var ju själva intensivt engagerade i litteratur. Där rådde en vidsyn och generositet och en spiritualitet, som uteslöt allt gravallvar och all stel pretention. Man företrädde djupt demokratiska idéer. Många hade gjort stora insatser i kampen mot nazism och förtryck. Till dem hörde Karl Ragnar Gierow.
Den kvickaste i kretsen var Karl Ragnar Gierow, med en spiritualitet som hade sina rötter i den Lundakrets, som han hade mött i sin ungdom. Det var en kvickhet som rörde sig från det djupsinniga till det lekfulla, från djup insikt i mänskliga dilemman till lustiga anekdoter om skånska smeder och originella Lundalärde. Under de 28 år som jag sedan kom att råka Karl Ragnar och umgås med honom, till hans död 1982, befästes dessa intryck. Jag lärde mig att uppskatta och beundra honom inte bara som diktare, essäist och intelligens utan också som en varmt kännande människa, med stor människokunskap, taktkänsla och förståelse.
Kvickheten finns genomgående i hans poesi, närmast en akademisk, stundom studentikos kvickhet, besläktad med ungdomsvännen Hjalmar Gullbergs. Den var präglad av umgängesformerna i det gamla Lund, med vännerna historikern Ingvar Andersson, författaren Frans G. Bengtsson, litteraturhistorikern Olle Holmberg och flera.
Kanske möter man Karl Ragnars spiritualitet ändå mest, och på ett friare och lättsammare sätt, i hans essäer, recensioner, biografier och dagsinlägg. Han har ett mycket stort antal publikationer av det slaget – förtecknade i en bibliografi, som gavs ut av Svenska Akademien år 1978. Ett urval av sådana skrifter vore välkommet och skulle väsentligt förtydliga bilden av Gierows insatser och personlighet.
Som lyrisk diktare är han brilliant och spänningsfylld, med ett brett register. Man möter fräscha skildringar av den svenska sommaren och glädje över att finnas till – men också den mörka skuggan av dödsmedvetenhet och insikt i hur omtåligt och utsatt livet är. Här finns inga falska patos – däremot vad man måste kalla vishet. Man träffar på skarpa tidsskildringar, med oförsonliga vidräkningar mot politiskt och annat förtryck, men också varma kärleksskildringar. Hans hustru och livskamrat sedan tidig ungdom, Karin, dog i en slumpartad trafikolycka.
Jag vill sluta med att citera en dikt ur samlingen ”Ut mot udden” /1977) – en dikt till minnet av Karin, kan man förstå. Där fångas också intensiteten och lyckan i en kärleksupplevelse men också medvetenheten om det bräckliga och förgängliga i allt mänskligt:
Det är som om min själ bestod
av dig, jag brinner med ditt blod.
Se, mina händer treva
och tigga om din glöd.
Jag har så kort att leva,
så långt att ligga död.