Ivar Harrie
På väg till vintermänniskan (Ord och Bild 1934)
Den 16 november 1929 var Frans Bengtsson i Lund och sände Fredrik Böök en omsättningsväxel till påskrift. Det korta följebrevet ger en situationsbild:
Jag sitter på Grand och super med Karl Ragnar… vi ha sökt bläddra i en bok av Sven Stolpe, där Du enl. dagens förläggarannons befinner Dig placerad ”på vågskålen”; men vi ha inte lyckats komma vidare långt …
Boken hette ”Två generationer”. Där fullföljdes Victor Svanbergs angrepp på nittiotalsepigoner och idylliker, som kunde grupperas kring Böök och Österling, men påpassligt infördes generationsbegreppet i polemiken, samtidigt som attacken snedriktades mot akademikerna i Lund: där var också de unga i förtid senila, ”alexandrinska”. De två herrarna på Grand skulle inte ha behövt bläddra länge, förrän de funnit sig själva placerade på vågskålen, med mycket olika resultat: Frans G. Bengtsson kasserades givetvis, som det ärketypiska kronvraket, ur de ungas armé — men Karl Ragnar Gierow befanns vara det lysande undantaget bland folket från Lund, fullt vapenför i den nya generationens stridskrafter, väl inte bland de främste i fanornas närhet, som Erik Blomberg och andra, men ändå litet förmer än en menig i ledet. I själva verket hade hans diktbok av 1928, ”Den gyllne ungdomen” verkat så programmatiskt ”tidsmedveten” att också somliga av vännerna kring Tristan var oroliga för att den unge poeten frestats in på avvägar av modejournalen som föreskrev efterkrigsdesperation även bland fredade svenskar.
Vännernas oro var lika obefogad som Sven Stolpes förväntningar — om någon har genstörtigt gått sina egna vägar, förbi och bortom kotterierna, så är det Karl Ragnar Gierow. Frans Bengtsson hade över huvud inte tagit ställning till diktboken, hade förmodligen inte läst den. Umgänget mellan de båda hade så gott som helt förmedlats av Fredrik Böök, som dock aldrig haft Karl Ragnar Gierow till lärjunge — han hade studerat litteraturhistoria för Albert Nilsson, men övergått till filosofin, med Hans Larsson som lärare och Alf Nyman som tentator: Olle Holmberg och Algot Werin hade han så gott som ingen kontakt med. Böök liksom Frans Bengtsson bör ha rent personligt fängslats av att se en studenttyp från nyromantiken återuppstånden, med inåtvänt leende i den buttra gosseuppsynen, svårfångad blick under tunga ögonlock, förstrött oslagbar i långa dryckjom där han muttrande lågmält förevisade hårresande dialektik och dödligt träffsäkra repliker (han hade som novitie gjort studentkårens rekordhållare i kvickhet svarslös i första ronden — sådant gav rykte i Lund!). Vänskapen med Karl Ragnar Gierow, allt djupare befäst, kom att ingripa i ett nytt skede av Frans Bengtssons liv och legend.
Olle Holmberg har, med arkivalisk pietet, bevarat en kroghälsning från samma tid — en sorts växelsång där en annan yngre vän söker ange stämningen med att
…en blek konvaljekrans
doftar kring en vårkvälls danse
macabre om Agrell och Frans.